Victor Malm

KULTURESSÄ. Så länge folk blir ihop kommer nya generationer att läsa ”Maken”. Och det beror inte på att Gun-Britt Sundströms roman är vad man brukar kalla evig utan på att denna tidsdefinierande berättelse från 1976 handlar om avgrunden över vilken varje parförhållande balanserar: friheten. Den moderna människans stora bekymmer och lycka. 

Varje val innehåller olevda liv. Du blev läkare, inte lärare och när du vid vägskälet valde stig dog du en smula. Möjligheter försvann. Du blev du, inte någon annan. Det är ofriheten som gömmer sig längst in i friheten. För valet kommer ingen undan. 

”Maken” är årskamrat med Ulf Lundells ”Jack”. Båda är stora svenska frihetsromaner, barn av den efterkrigstid när allt fast började förflyktigas och unga människor ålades att själva välja sina liv. Men de är också mycket olika. ”Jack” är Sveriges ställföreträdande rebell, en bok om det stora oberoendet, vidderna, friheten från tvång och mörkret som alltid bor granne med bohemen. ”Maken” närmar sig friheten på ett annat sätt, genom existensen och relationerna, de nyktra resonemangen, snarare än genom flykten och berusningen. 

I Gun-Britt Sundströms berättelse om Martinas och Gustavs komplicerade, långa förhållande formuleras problemet med ett lösenord lånat från den danska författaren Søren Kierkegaard: gift dig, och du ska ångra det, gifta dig inte, och du ska ångra det också. 

Det spelar ingen roll vad du gör – du kommer att ångra dig – och ändå spelar det all roll.

Hoppet om kärlekens möjlighet bestod, men inte tron på dess samhälleliga motsvarighet tvåsamheten.

Jag läste den första gången när jag var i tidiga tjugoårsåldern på en äldre väns anmodan. Ett längre förhållande hade kraschat och jag gick olycklig mellan biblioteken i ett höstfärgat Lund på jakt efter läsesalen med längst öppettider så att jag slapp vända hem till min tomma lägenhet, äta en tråkig skål ärtsoppa och somna. Två eftermiddagar läste jag den i en fåtölj på Språk- och litteraturcentrum och blev varken botad eller tröstad. Tvärtom. Slagen i ansiktet av insikten att Martina är en hjälte, en som på ett sant sätt genomlever det omöjliga problemet att behöva välja sitt eget liv, gick jag bedrövad hem och la mig på den sedan veckor obäddade sängen och tittade på taket.

Hoppet om kärlekens möjlighet bestod, men inte tron på dess samhälleliga motsvarighet tvåsamheten. Jag kände igen mig i allt och har aldrig känt mig ensammare än då.

Aldrig läser man med så stor inlevelse som i de sena tonåren och de tidiga tjugo. Livet står öppet och varje god bok är både manual och facit: så här är det, så här kan det bli. Det är en utmärkt, för att inte säga ideal tid att läsa ”Maken” för första gången, men genom åren har jag flera gånger vänt åter till berättelsen och upptäckt nya sidor, olika varje gång, oftast mindre hopplösa och deprimerande. Med tiden har den blivit tjock av mina egna erfarenheter. Martinarösten en vän i bakhuvudet. 

Annons

Under några år i slutet av 1960- och början av 1970-talet har Martina ett av- och påförhållande med Gustav. Det är ungdomens tid. Den långa socialdemokratins sista år, reformerande och progressiva: feminism och öppnare könsroller, en ny jämställdhet, p-piller och förskola. Vietnamkriget pågår och de sitter på föreläsningar och går i demonstrationståg, läser Arne Næss, Dostojevskij och Sandemose, skickar varandra Bibelcitat och går på bio, oroar sig för framtiden och ser den samtidigt an med en sorts tillförsikt. 

En svensk Vietnamdemonstration, 1972. En bild av den svenska ungdomskulturen.

Foto: HAGBLOM-FOTO

Öppna bild i helskärm

Gustav är en stadig person som studerar målinriktat och älskar Martina. Martina däremot vill helst av allt vara livslång student och i ena stunden kan Gustav vara hennes trygghet och lycka, men i nästa växer behovet av frihet och oberoende så stort att hon försvinner eller sviker. Martinas storhet som romangestalt är att hon vill vara ett specialfall, ett som kräver egna skalor och inte kan mätas med andras mått. 

Hon vet att hon är svåruthärdlig, skriver hon i ett brev till Gustav, och vet att hon inte kommer bli bättre: ”Jag kommer att bli värre. Jag kommer att snäsa och gnata och vara irriterad på dig för att det regnar och avvisa dina närmanden och förhala vårt giftermål, och när vi väl blir gifta kommer jag att bli som värst och snäsa dig inför hela världen och resa ifrån dig och bedra dig och lägga glassplitter i strösockret. Men jag kommer att hålla fast vid dig. Därför att det är dig jag hör ihop med.”

Dessa meningar är bland de mest romantiska jag vet. Den svenska litteraturen är inte bortskämd med bra kärleksromaner. Särskilt inte kärleksromaner där det romantiska uttrycks med sådan känsla och originalitet att de borde leva som lånta fraser i de få bröllopstal som faktiskt berör sakernas innersta. Denna passage är en av många i ”Maken”. Gun-Britt Sundström själv är dock noggrann med att boken ska betecknas som en ”förhållanderoman”, och läsaren bör ta hennes markering mot termen ”kärleksroman” på allvar. 

Han är vardag, hon är idé. Han är tro, hon är tvivel.

Det är trots allt inte kärleken som sådan – förälskelsen, prövningarna, fullbordan i giftermål – som är bokens dramatiska motor, utan förhållandet, den mer förnuftiga och sociala motsvarigheten till den himlastormande romansen. Ett problem, kanske utan lösning. Sundström utforskar och utfrågar förhållandets betydelser och moral – hur är man med någon annan och förblir sig själv? Hur är man ett förhållande trogen utan att göra våld på det egna?

Men tack vare denna prosaiska, avförtrollade inställning till parrelationen blir ”Maken” en kärlekslitterär klassiker i ögonhöjd med Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” (som författaren omtolkade i den läsvärda ”För Lydia”). Martina är liksom Gustav innerst inne en vardagsperson. Dialogen mellan dem är ironisk, rolig, lekande, replikerna är fulla av överraskande vändningar och allusioner på annan litteratur. Språket är levt, aldrig litterärt i ordets tråkiga, stelbenta betydelse. Annorlunda uttryckt: Förlagan till ”Maken” är verkligheten, inte kärleksromanen. Läsaren ser sitt eget liv på sidorna, inte en romantisk fantasi.

Gun-Britt Sundström har utöver ”Maken” skrivit romanen ”För Lydia”, samt ytterligare ett antal prosaverk. Hon arbetade under lång tid för Bibelkommissionen som stilist.

Foto: Alexander Mahmoud/DN/TT

Öppna bild i helskärm

Bokens ironiska och särplockande stil tar sig särskilt övertygande uttryck i en av dess mest slående och antiromantiska bilder. Martina avvisar den klassiska kärleksuppfattningen och urklyschan som Platon låter Aristofanes artikulera i ”Gästabudet” – människor var ursprungligen klotformade helheter som Zeus klöv itu, kärleken återförenar dem – och konstaterar att Gustav alls inte är hennes andra hälft. Han är hennes andra hela. Självständigheten, att vara single, tycks henne vara naturtillståndet, men hon känner det (just då) som att de hör ihop – ”helt enkelt och oerhört alltså: hophörig”.

Annons

Å ena sidan är de gjorda för varandra, å andra sidan är de gjorda som sig själva. Han är hem, hon är flykt. Han är vardag, hon är idé. Han är tro, hon är tvivel. Ibland byter de tillfälligt position. Den älskade blir den älskande. De skiljs, sårar varandra och blir tillsammans igen. Vid ett tillfälle undrar Martina om dilemmat är att Gustav och hon är för olika varandra, bara för att genast slås av möjligheten att de i själva verket är för lika varandra. Boken är en dans runt insikten att det inte finns någon lösning. ”Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort”, säger Martina. Han älskar henne, och hon gör motstånd mot hans kärlek. Är det kanske så hemskt att hon är skapt för frihet, inte kärlek? Att somliga är sådana? Är hennes frihet en tragedi? I ”Maken” fortsätter kärleken också när äktenskap tar slut.

Det största med ”Maken” är att Gun-Britt Sundström inte låter läsaren dra några säkra slutsatser om Martina och Gustav. Romanen förblir öppen. Nästa gång man läser den är saker annorlunda.

Man känner inte igen sig i ’Maken’. Man blir igenkänd.

När jag några år efter första gången läste om romanen identifierade jag mig bara med Gustav. Han var då inte det minsta tråkig, stel och grå, utan en representant för något jag plötsligt älskade: vardagskvällarna bredvid min flickvän i köket på Kirseberg i Malmö, hon med disken och jag framför spisen eller vice versa, radion i bakgrunden, den säkra takt som vardagen gav livet. Frihet, kände jag då, var inte det minsta sorgligt, för det var inte längre tvånget att välja bort alla alternativ utom ett, utan ett tillstånd, det som infann sig när valen var gjorda. Lyckan i att bestämma sig. Gustavs vilja till trygghet. Rutinerna. Skala potatis.

De storslagna romanerna förändras med sina läsare, och jag har på olika vis levt med ”Maken” sedan första gången jag läste den. Men inte som med en vän man med hjälp av öl och kaffe socialiserar sig igenom svåra livsfaser, utan som med en spegel som ibland är konvex och ibland är konkav. Några gånger har jag identifierat mig med Martina, andra med Gustav. Detta utan att jag påminner om någon av dem. Alla som någon gång identifierat sig med en fiktiv gestalt vet att litterär identifikation handlar om inlevelse, inte delade levnadsöden, ytliga livslikheter eller andra fåfänga, narcissistiska impulser: en kraft i gestaltning så fullständig att man tror sig vara annan. Man känner inte igen sig i ”Maken”. Man blir igenkänd.

Öppna bild i helskärm

Och antagligen fortsätter man bli det också ett halvsekel efter att romanen var ny för att den med sådan klarhet exponerar en aspekt hos oss, de människor som lever i ett samhälle som fortfarande kan kallas modernt och fritt: omöjligheten att leva utan att svika någon, sig själv eller de andra. 

I slutändan är ”Maken” en roman om svek lika mycket som frihet. Martina är den älskade, Gustav är den älskande, och genom hela romanen försöker hon undfly hans kärlek, också när hon egentligen vill ha den. Han erbjuder henne allting, hela livet, den fullkomliga kärleken och hon väljer gång på gång självständigheten, men utan att kunna glädja sig åt valet. Får man behandla en annan människa som Martina behandlar Gustav? ”Maken” ställer som alla sant moraliska romaner frågorna utan att besvara dem. I fria samhällen torde de vara ständiga. 

Annons

Det som slår mig när jag nu läser om den som gift familjefar är att ”Maken” är en så levande klassiker för att dess berättelse fortsätter kännas sann och giltig, också när min livssituation har föga eller inget att göra med Martinas. Stilen gnistrar fortfarande av intelligens och känsla, Martinas närvaro i världen är fortfarande mer autentiskt skriven än de flesta självbiografier, men sådana kvaliteter är bara nödvändiga, inte tillräckliga förutsättningar för att en roman efter ett halvt sekel ska kännas som nysnö och sol. Jag räknar den bland de främsta svenska romanerna för att den så övertygande ger gestalt åt det tragiska som bor i friheten, oberoendet, lyckan att få välja sitt eget liv. ”Antingen jag hade gift mig eller inte skulle jag ha grämt livet ur mig.” Insikten handlar egentligen inte om kärlek, eller förhållanden, eller giftermål. Inte bara. Martina är inte jag, men det är som hon livet känns. 

Victor Malm är kulturchef. Artikeln är förordet till jubileumsutgåvan av ”Maken”, som i år fyller 50.