Karin Pihl

Uppdaterad 16 mar 2026 kl 18.06Publicerad 16 mar 2026 kl 18.00

Kunde hon inte ha skött det lite smidigare, undrar många efter Simona Mohamssons L-bomb. Svaret är nej. Chocken var syftet.

Kramen som redan blivit (ö)känd.

Foto: SVEN LINDWALL

Öppna bild i helskärm

Liberalerna är Sveriges minsta och mest splittrade riksdagsparti.

Foto: FREDRIK KARLSSON

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Karin Pihl

Inte bara en pressträff. Inte bara ett gemensamt program. Inte bara ”jag är stolt över att stå här tillsammans med Jimmie Åkesson”. Utan också en jädra kram! 

Man förstår upprördheten i Liberalerna, och bland socialdemokrater, som alltid visar den varmaste omsorg för L och dess stolta historia så fort partiet tar steg åt höger. En tsunami av protester följde efter nyheten att L-ledaren Simona Mohamsson kör över landsmötesbeslutet att säga nej till Sverigedemokraterna i regering.

Det är chock. Besvikelse. Avhopp. Vänsterfalangen letar febrilt efter en motkandidat som kan utmana Simona Mohamsson på det extrainsatta landsmötet i helgen.

Presskonferensen och den avslutande kramen beskrivs som en total förnedring. Nu har Liberalerna svikit sina ideal. Man orkade inte hålla emot.

Att krisande Liberalerna skulle göra upp med sin obegripliga linje i regeringsfrågan var väntat. Men ”Sverigelöftet”? ”Stolt att stå här”? Var hon tvungen att ta i så? Kunde hon inte bara mumla något om att vi är fyra partier som står enade och vi får se hur det blir efter valet, som Kristersson och Busch?

Men sedan förstår man.

Det är begripligt att vänsterfalangen är arg. Men dess lösning, att ’fokusera på sakpolitiken och få genomslag’, fungerar inte.

Syftet var just förnedring. Men det var inte Åkesson som förnedrade Mohamsson, som många påstått. Det var Mohamsson som satte dit sina egna partikamrater. Genom sin omfamning framför kamerorna visade hon att hon menar allvar. Inga kompromisser. Inget velande.

Sedan, I SVT Agenda på söndagskvällen, som svar på frågan om hon är förvånad över de starka reaktionerna:

– Man väljer själv hur man vill vara engagerad och i vilken förening.

Översatt från politikersvenska betyder det ”ni som inte gillar det här kan sticka”. 

Syftet var att skapa chock. Förhoppningen är antagligen att så många motståndare som möjligt skulle lämna i vredesmod för att skynda på skilsmässan.

För en sådan måste det bli. 

Falanger finns i alla partier, men inte i något är de så högljudda och splittrade som i Liberalerna. MP light, som vill ha regnbågsfärgade övergångsställen, mot M light, som gillar språktest. Den senare har glömts bort lite i de senaste dagarnas medierapportering.

Liberalerna har redan testat medelvägen. Fjolårets landsmötesbeslut gjorde ingen nöjd. Det var en kompromiss för att hålla ihop partiet. Men andelen väljare som vill rösta på vapenvila i L når knappt över två procent.

Det är begripligt att vänsterfalangen är arg. Men dess lösning, att ”fokusera på sakpolitiken och få genomslag”, fungerar inte. Ingen kan påstå att Simona Mohamsson inte har försökt. 

Utspelen har haglat i hopp om att hitta en fråga som trycker upp partiet på säkra nivåer. Därtill pågår ett ambitiöst arbete på Utbildningsdepartementet. Men det har inte räckt. Så hon var tvungen.

Kanske misslyckas hon ändå. Men om L trillar ur riksdagen kan ingen säga att Simona Mohamsson inte gjorde vad hon kunde.

LÄS MER: Äktenskapet med SD är inte äkta kärlekLÄS MER: LEDARE: Nu har Liberalerna åtminstone en chans