Ann Heberlein
Publicerad 18 mar 2026 kl 06.01
Lycka är en flyktig känsla, lättköpt och lättsmält, i alla fall om man tror att lycka är frihet från besvär.
Mening handlar om något annat.
Kurt Cobain på scen med ikoniska 90-talsbandet Nirvana.
Foto: Kevin Estrada/REX/TT
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ann Heberlein
”Mom, what were you like in the 90s?”. Sociala medier är nedlusat med bilder av tjugonågonting kvinnor i nittiotalsfrissor, flanellgrunge, bara magar, chokers och klumpiga kängor, med cigg i munnen, glas i handen och simmig blick, eller på äventyr i något avlägset land, på tågluff eller som säsongare i alperna.
På nittiotalet tänkte inte tjugoåringar på att pensionsspara, på hudvårdsrutiner, på sin könstillhörighet eller på sitt cv i någon större utsträckning. Vi gick och lade oss utan att sminka av oss och var mer oroliga över att få klamydia än att få en dålig pension, åt för lite och drack för mycket. Jag antar att fetisheringen av nittiotalet handlar om just det här: det framstår som det sista decenniet av hedonism, mer behärskat än sextiotalet och mindre politiskt än sjuttiotalet, snyggare än åttiotalet. På nittiotalet, gick vi, med blandat resultat, in för att ha roligt snarare än att vara trygga.
Mina barn frågar inte mig vad jag gjorde på nittiotalet – dom var ju med, i alla fall två av dom.
Jag blev oplanerat gravid 1992, någon månad innan jag skulle fylla 22 och det är det bästa som någonsin hänt mig. Med ett litet liv att ta hand om fick mitt liv mening och mål. Mitt nittiotal var amning, blöjbyten, vaknätter och hej kolikok (Skogsmulles hälsningsfras, för er som inte varit med i Friluftsfrämjandet), höns, hundar och katter. Ja, och studier på Komvux och universitet.
Om man tror att lycka är bekvämlighet skaffar man varken barn eller tältar i regnet på någon musikfestival.
Mitt nittiotal var inte helt igenom lyckligt, men det var djupt meningsfullt. Alla som har barn vet att föräldraskap inte bara gör oss lyckliga: Tvärtom orsakar barnen oss en hel del oro. Flera studier bekräftar också att barnlösa par är lyckligare än par med barn.
Det är inte svårt att räkna ut varför: Att leva med barn är ganska påfrestande. Nattsömnen blir störd, ekonomin ansträngd och friheten är begränsad. Med små barn är det svårt att hinna med hudvårdsrutiner i sju steg, man har inte råd med märkesväskor och har sällan egentid, såna saker som människor tycks tro gör dom lyckliga.
Sociologen Zygmunt Bauman definierar i ”Flytande rädsla” lycka som ”friheten från besvär” och jag tänker att det är en rätt ihålig känsla. Jag tror att Bauman fångar en vanlig (van)föreställning, nämligen idén att bekvämlighet, komfort och lyx leder till lycka. Om man tror att lycka är bekvämlighet skaffar man varken barn eller tältar i regnet på någon musikfestival.
Zygmunt Bauman.
Foto: Agf/REX/TT
Öppna bild i helskärm
Blir inte, tänker jag, livet ganska tomt och liksom meningslöst om man hela tiden väljer trygghet och komfort?
Mening handlar ju om något helt annat: Om att äta ett bröd man själv bakat, känna tröttheten i musklerna efter en lång cykeltur, stapla veden man själv klyvt, känna tyngden av en bok man skrivit. Att ha gjort något som är besvärligt och sedan sätta sig ner och njuta resultatet av det.
Lycka är en flyktig känsla, lättköpt och lättsmält, i alla fall om man tror att lycka är frihet från besvär. Mening handlar om något annat, om att vara till nytta, att, som Ralph Waldo Emerson skriver, leva väl på ett sätt som gör skillnad och vara sann mot sig själv. Det är lättare sagt än gjort i en tid som mer än något annat handlar om yta, men det är helt nödvändigt att försöka: att fråga sig själv vad man vill bortom banala föreställningar om lycka.
Ann Heberlein är författare, teologie doktor i etik och kolumnist i Expressen