Marianne Lindberg De Geer
Publicerad 20 mar 2026 kl 05.00
Varför är äldre feminister så besatta av sitt åldrande utseende?
Marianne Lindberg De Geer blir besviken på debatten.
Åsa Linderborg har tidigare diskuterat sitt åldrande i offentligheten…
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Öppna bild i helskärm
Liksom författaren Nina Björk.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärmMarianne Lindberg De Geer
KULTURDEBATT. Med jämna mellanrum väller en våg av bittra kommentarer och texter från framstående feminister över oss, nu senast från Inger Edelfeldt och hennes bok ”Skönheten”, som handlar om det fruktansvärda med kvinnligt åldrande. Om hur detta ses ner på och får kvinnor att sörja och tappa självförtroendet.
Min besvikelse är stor när framstående kulturkvinnor – som verkat som vägvisare i feminism och jämställdhet och som skrivit böcker som ”Under det rosa täcket” och stått på barrikaderna mot det misogyna i decennier – när det kommer till det egna åldrandet plötsligt börjar se på sig själva utifrån den nedlåtande, patriarkala blicken. Som om vi, genom att bli gamla, återgår till att se oss själva som det andra könet?
Det är som att de snyggaste av kvinnor, som Åsa Linderborg, Nina Björk, Ann Heberlein och nu Inger Edelfeldt, uteslutit åldrandet ur ekvationen om jämställdhet?
Män åldras. Kvinnor åldras. Men i stället för att se åldrandet för kvinnor som en frihet, där du nu, i vår välfärdsstat, i bästa fall har 30, ja till och med 50 år på dig efter klimakteriet att tänka på annat än omsorg om avkomma och gamla föräldrar – ett projektledarskap vi fortsatt tar på oss och nogsamt sett till att män fortfarande slipper (se bara på hur ojämlikt pappaledigheten används).
Inger Edelfeldt är aktuell med romanen ”Skönheten”.
Foto: Lars Werdelin / Norstedts
Öppna bild i helskärm
Så varför hålla fast vid den sortens skönhet som blivit synonymt med ungdom, nåt som inte har något som helst med jämställdhet att göra? Kvinnor har möjlighet att föda barn fram till klimakteriet. Män kan bli pappor i princip tills de dör. Detta är biologiska fakta. Inte mycket att göra åt.
Och hur stor relevans har egentligen skönhet om vi bortser från skönhetsindustrins kapitalisering av vår syn på oss själva? Som fått till konsekvens att det nu är vi (äldre) kvinnor, som framför våra döttrar eller barnbarn under Mello undslipper oss nedlåtande kommentarer om andra kvinnors utseende och klädval.
Varför ni är så rädda för att släppa detta sista patriarkala förtryck?
Medan männen i praktiken inte ens bryr sig särskilt mycket om just sådana utseendedetaljer, utan oftast fokuserar på annat i mötet med en partner. Så min fråga är: varför ni är så rädda för att släppa detta sista patriarkala förtryck, där kvinnor ser ner på varandra och mödrar konkurrerar likt Snövits styvmor om vem som är den vackraste, det vill säga ser yngst ut, i världen?
För vad? För män som oftast ser ut som män gör mest, och sällan bryr sig. Nej, lägg de gamla fördomarna om att skönhet borde vara en kvinnas största vinst och lycka här i livet åt sidan och fundera i stället över vad ni vill göra med resten av era liv. Själv sadlade jag om till konstnär vid 45 och började skriva vid 70. Världen är vidöppen, minst tio fingrar, som de säger på förlossningen. Go for it!
Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och skribent på Expressens kultursida.