Therese Strömberg
Uppdaterad 23 mar 2026 kl 20.55Publicerad 23 mar 2026 kl 20.38
Landslaget måste vinna.
De behöver inte Graham Potter på en häst.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärmTherese Strömberg
När det svenska landslaget befunnit sig i fritt fall mer eller mindre sedan senaste gången man mötte Ukraina (aj, den svenska mästerskapssjälen) tycks sammanhållningen, självförtroendet och tydligheten ha gått förlorad i samma snabba takt som matcherna.
Det har roterats runt på spelare, alla har varit skadade mest hela tiden, förbundskaptener har kommit och gått. Graham Potter fick ta över ett lag i spillror, ska försöka göra dem till en VM-nation.
Hur fan ska det gå till?
Det är en del av det svenska landslags-dna:t som tonats ut.
”They don’t need me on a horse”, är budskapet när frågor om hur han och spelarna ska hantera allvaret i uppgiften som ligger framför dem. Och stäm mig, men jag har inte sett Braveheart, så jag lämnar det helt enkelt där och går vidare.
Till ett lag som pratar om att de behöver vara ett lag mer än någonting annat. Som behöver återuppbygga en kultur där alla vet precis vad deras roll är, vad som förväntas av dem och hur allt ska gå till varje gång de anländer till en landslagssamling. Mellan raderna har man kunnat läsa, både det senaste året och de senaste dagarna, att den tydligheten inte finns på samma sätt som den gjort förut.
Att det är en del av det svenska landslags-dna:t som tonats ut.
Potters kontraktsförlängning är en bra förutsättning för att hitta tillbaka till sakerna som gör ett landslag bra på sikt, men det pekas också ut som en nyckel för att lösa den akuta situationen.
Sammanhållning, tillsammans, agera som grupp, är ord och begrepp som återkommer.
Sju spelare tränar i försommarsolen på måndagen. Belastning och resdagar behöver balanseras för att kunna få till två bra träningspass kommande dagar. Sen är det dags.
I fyra månader har Potter funderat, tänkt, vridit och vänt. Det fanns bra saker i november, det finns saker de vill göra bättre. Men de har ingen tid.
Han ska inte bygga någonting nu. Han ska vinna nu.
Ska bantas ner till någonting som går att göra begripligt på två dagar.
De där fyra månadernas tankegångar ska bantas ner till någonting som går att göra begripligt på två dagar. Någonting så pass tydligt att ett landslag av spelare som knappt sett varandra förut, som inte gjort någonting annat än förlorat de senaste gångerna några av dem faktiskt träffats, ska kunna ta till sig och genomföra tillsammans.
Och det är nog den absoluta nyckeln. Att den viktigaste matchen i många av de här spelarnas karriärer hittills, i förbundskaptenens karriär hittills och för svensk fotboll på många år, inte får övertänkas.