Uppdaterad 24 mar 2026 kl 08.55Publicerad 23 mar 2026 kl 05.00
I ”Mina strider” berättar Nalin Baksi om kampen mot hedersförtryck och sorgen efter sina mördade fastrar.
Åsa Linderborg påminns om det svåra i att våga lyssna på den som vill prata om jobbiga grejer.
SSU blev räddningen för Nalin Baksi när hon kom till Sverige.
Foto: Henrik Halvarsson / Volante
Öppna bild i helskärm
Åsa Linderborg är journalist på Aftonbladet.
Foto: Christine Olsson / TT
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Nalin Baksi var 13 år när hon lämnade den kurdiska staden Batman i Turkiet. Hennes pappa, en politisk aktiv bylärare, hade redan flytt till Sverige. Året var 1980 och med sig i bagaget hade Nalin den livsfarliga kampen för kurdernas existens, en vänsterpolitisk grundkompass och ett osedvanligt mod.
De lämnade mormor, en konservativt sinnad kvinna med stora jordegendomar, som önskade sätta Nalin i koranskola. Och farmor och farfar, som hade generationer av imamer i släkten, utbildningstraditioner och en progressiv, modernt bejakande livshållning.
Öppna bild i helskärm
Nalin och hennes bror Kurdo var bara barn när de hjälpte till att gräva ner pappans bibliotek av förbjuden litteratur. Hon kom till Tensta med en krigares själ. Det låter revolutionsromantiskt, men jag finner inget bättre epitet för denna ovanligt stridbara kvinna.
De första åren i Sverige var knöliga. Lärarna behandlade Nalin som ett barn, hon som i Kurdistan hade varit aktivist, axel mot axel med de vuxna. SSU blev räddningen. Att engagera sig politiskt är en svårslagen integrationsmöjlighet, det har jag själv sett på nära håll.
Nalin utbildade sig till sjuksköterska, men hann knappt börja jobba innan riksdagen kallade. Men vem skulle hon representera där? Invandrarna och förorten, menade partiledningen. Oss kurder, tyckte kurderna. Aldrig i livet, svarade Nalin Baksi, jag representerar mig själv, Socialdemokraterna och våra värderingar.
Det var utbildningsfrågorna som lockade mest, eftersom Nalin visste att en bra skolgång är nyckeln för dem som inget har med sig hemifrån. Hon insåg direkt att regeringen Bildts friskolereform var ”en gåva” för religiösa fanatiker.
”Mina strider” är en ideologiskt driven memoar där Nalin Baksis ställningstaganden uppvisar en osedvanlig konsekvens. De vilar tungt mot framför allt de djupt älskade fastrarnas arv. Necla och Lamia kämpade för ett fritt Kurdistan men också mot alla former av hederskultur, mot islamism och klanvälde.
Ena fastern mördades av de egna.
Här önskar jag att den annars glasklara framställningen hade fått några sidor till, för kurdernas splittring och våldsamma interna uppgörelser är svåra att bringa reda i för den som saknar djupare kunskap.
När Lamia gick med i PKK slutade familjen prata om henne, men en sorgsen Nalin försonas med minnet av en radikaliserad faster. Boken bjuder fina insikter om hur mångbottnad en människa kan vara; man kan vara både varm, klok och oomkullrunkelig. Hur vettiga värderingar man än har, kan man av olika skäl gå bort sig strategiskt.
De som redan ligger i luven på Nalin Baksi kommer inte bli glada för den här boken.
Obruten är däremot kritiken mot det socialdemokratiska partiet i allmänhet och den antirasistiska vänstern i synnerhet. Varje gång Nalin Baksi har larmat om hederskultur, klanvälde, tilltagande kriminalitet eller accelererande islamism har hon avvisats. I bästa fall har hon betraktats som en alarmistisk tossa, i värsta fall stämplats som nazist.
Annons
De som redan ligger i luven på Nalin Baksi kommer inte bli glada för den här boken.
Anna Lindh lyssnade och förstod. Även Göran Persson, men han orkade inte med Nalin Baksis civilkurage när det drabbade honom och hans auktoritära ledarstil: Off you go!
Nalin Baksi återgick till livet som sjuksyrra inom psykiatrin och syns nu mest som oförvägen skribent här på Expressens kultursida.
”Mina strider” är en engagerande självbiografi och en viktig tidsspegel med ett uppfodrande budskap: Kurderna har rätt till ett eget land, vi måste arbeta för ett Sverige där alla ges samma livschanser, vi måste se människan bortom identitet och etnicitet. Och svårast av allt: vi måste våga lyssna på den som vill prata om jobbiga grejer.
På min sida om barrikaden har Nalin Baksi fått stå alldeles för ensam alldeles för länge.
MEMOAR
NALIN BAKSI
Mina strider
Volante, 242 s.
Visa mer
Av Åsa Linderborg
Nalin Baksi är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Mina strider” av Åsa Linderborg, journalist på Aftonbladet.
LÄS MER: NALIN BAKSI: Jag ville spela fotboll – inte gå i koranskola • Läs ett utdrag ur boken ”Mina strider”Lyssna på nya avsnittet av ”Kulturen”Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare