Med valet i mars 2026 seglar Folketinget in i både okänt och grumligt vatten.
Valresultatet blev precis så oprecist som mätningarna hade förutspått.
12 partier valdes in, och endast ett av dem fick mer än 12 procent av rösterna. Varken det röda eller det blå blocket kan samla en majoritet.
En av de mycket få säkra slutsatserna är att den nuvarande SVM-regeringen är ett minne blott: Den samlar bara 70 mandat i folketinget och kan inte fortsätta.
Därifrån blir det mest spekulationer.
De tre premisserna
Om man redan nu vill försöka analysera sig fram till Danmarks nästa regering kan det vara fördelaktigt att börja med att sätta upp några premisser. Jag kan se tre:
- Det kan knappast finnas fler än fyra partier i regeringen. Självklart finns det inga regler mot regeringar med varken fem, sex eller sju partier. Men i praktiken kommer det att vara extremt svårt och få de interna uppgörelserna i den ”märkliga” SVM-regeringen att blekna.
- En mittenregering kommer även behöva vara en majoritetsregering. Om partier som Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti ska bilda regering med partier som Venstre, Konservative eller Liberal Alliance är det ingen idé att de först försöker enas internt, för att sedan förhandla med oppositionen.
- Omvänt kan en minoritetsregering inte ha för många partier – troligen inte fler än tre. Annars blir det återigen för besvärligt. Minoritetsregeringen måste ju förhandla om sina majoriteter, från fall till fall.
Sju alternativ
Om man utgår från dessa tre premisser smalnar fältet av möjliga regeringar snabbt av:
Socialdemokraterna, Radikale Venstre, Moderaterne, Venstre och Konservative
Den breda mittenregeringen med S, R, M, V, K är för stor och faller för den första premissen. Den uteslöts också redan på valnatten av Venstres partiledare Troels Lund Poulsen.
Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti, Moderaterne och Radikale Venstre
På Christiansborg hade de flesta före valet siktet inställt på en lite smalare mittenvänster-regering, bestående S, SF, M och R. Den regeringen samlar 82 mandat, och faller därmed för den tredje premissen.
Socialdemokraterna, Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, Moderaterne och Radikale Venstre
Om Enhedslisten bjuds in har mittenvänster-regeringen 93 mandat, men den faller på den första premissen och kommer politiskt att spänna sig bredare än vad den håller för.
Venstre, Liberal Alliance och Konservative
Vad gäller då med den borgerliga mittenregeringen som Troels Lund Poulsen lanserade i valrörelsens slutspurt och upprepade på valnatten? Den faller inte nödvändigtvis för de tre premisserna, men förutsätter att Moderaternes Lars Løkke Rasmussen och Dansk Folkepartis Morten Messerschmidt gör upp.
Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre
Hur vore det att återgå till regeringen bestående av S, SF och R som Danmark hade från 2011 till 2014? Problemet är att Lars Løkke Rasmussen inte accepterar att bli satt utanför. Kan man då byta ut R mot M? Nej, för inte heller Martin Lidegaard vill lämnas utanför, och utan honom finns det ingen majoritet.
Gradvis smalnar det av.
Socialdemokraterna och Moderaterne
Mette Frederiksen sade på valnatten att hon ville ha en ”stabil och kompetent” regering. Kan man föreställa sig att statsministern och utrikesministern kommer att försöka fortsätta i en smal SM-regering? Det är ett sannolikt utfall, men både Martin Lidegaard och Pia Olsen Dyhr kommer att kämpa hårt för att inte ställas utanför regeringen.
Socialdemokraterna
Därför kan hela pusslet sluta med den enklaste regering man kan tänka sig, nämligen en socialdemokratisk minoritetsregering.
När Mette Frederiksen gick till val 2019 gjorde hon klart att hon ville ha en ren socialdemokratisk regering. Argumentet var att en sådan regering skulle vara den enklaste att styra, eftersom den skulle kunna samla majoriteter både till höger och vänster i folketinget.
Det finns många argument mot att det skulle sluta så.
Det viktigaste är kanske att Lars Løkke Rasmussen sagt att han kommer göra allt för att behålla en plats i regeringen.
Den moderata ballongen
Men här kan Pia Olsen Dyhr, Martin Lidegaard, Troels Lund Poulsen och Mona Juul kanske enas i ett gemensamt intresse: nämligen att beröva Lars Løkke Rasmussen positionen som mannen hela jordklotet tycks kretsa kring.
På valnatten höll Løkke ett självsäkert tal som gränsade till det predikande. De andra partierna fick order om att överge sina röda linjer och ”klättra ner från sina träd” – ner till Løkke, skulle man förstå. Några av dem kommer nog att säga att det nu har prövats, och kostat dyrt.
Med andra ord: Lars Løkke ställde upp på valnatten med alla essen på hand. Men kanske kan till och med Løkke spela ut sina kort?
Om de fyra partiledarna från Socialistisk Folkeparti, Radikale, Venstre och Konservative avstår från att på förhand förklara misstroende mot en ren S- regering, så kan de försöka förhandla fram resultat och satsa på att luften så småningom går ur den moderata ballongen.
En taktisk orgie
Låter detta som ren spekulation? Det är det. Men om man utgår från de tre premisserna ovan så är det inte lätt att komma på ett alternativ.
Seglatsen genom den politiska skärgården blir det som en professor en gång kallade ”en orgie i taktik”.
Allt börjar när Mette Frederiksen på onsdagen lämnar över regeringens avskedsansökan till kungen.
Artikeln är översatt från Altinget.dk.