Publicerad 31 mar 2026 kl 15.27
Kungliga Operan spelar Rossinis ”Askungen” för den unga publiken.
Gunilla Brodrej ser en visuell fest fastna i ett meddelande från kuratorn.
Styvsystrarna Johan Forsberg, Fabio Liberti och fen Lilja Fredrikson.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
Öppna bild i helskärm
Josefine Andersson i mitten av ensemblen i ”Askungen”.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Några skolklasser trängs i korridoren ett par trappor upp på Operan. Det är brist på syre och gott om hormoner. Att Kungliga Operan spelar för barn och unga sker på uppdrag av regeringen. Då finns det enkelt uttryckt två vägar att gå: Nytt eller gammalt.
Eftersom det råder brist på skickliga melodiker bland landets samtida kompositörer förordar jag å barnens vägnar det senare. Barn är konservativa som ett arkitekturupprop – de håller ordning på dur och moll samt uppskattar igenkännbara former. Det finns skäl att tro att inget av barnen i publiken (11 år och äldre) någonsin varit på opera. Därför är den underhållande tonsättaren Gioacchino Rossinis opera ”Askungen” ett lämpligt repertoarval. Det kan vi först som sist slå fast.
Men det går ju inte att spela hela. Man kan heller inte göra anspråk på en resurs som hela Hovkapellet, eller en scen som den stora. Det blir helt enkelt för dyrt. Barn går dessutom på schema och ska tillbaka till skolan inom en rimlig tidsrymd. Därför har textförfattaren Magnus Lindman och den musikaliske arrangören Henrik Schaefer (med den äran) skalat ner verket till trekvart och Hovkapellet till en välspelande kvintett.
Josefine Andersson bakom solglasögon i titelrollen.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
Öppna bild i helskärm
Som om inte det vore nog är även rollfigurernas namn förkortade. Askungen (Josefine Andersson som gjorde titelrollen i Folkoperans härliga uppsättning 2023) heter kort och gott Ask, styvsystrarna Clo och Tis och så vidare. Könen är dessutom blurrade. Allt är queert. Fen är spelledare och görs av den karismatiska Lilja Fredriksson från regissören Örjan Anderssons kompani. Operasångare är förutom nämnda utmärkta Andersson, prinsiga tenoren Theodor Uggla och fräsiga barytonen David Risberg.
Barn kan sin ”Askungen”. Det går därför att ta ut svängarna rätt ordentligt. I stället för att utnyttja barnens fantasi och föreställningsförmåga trummar man in det gosiga budskapet att alla duger som de är: ”De som är coola är inte alltid snälla”, ”Alla vill va nån annan, nån som har allting, men din röst är bara din”. Dansarna Fabio Liberti och Johan Forsberg utför en kort koreografi som är en skön och fri kontrast till den välmenande småskollärarprosan.
Det föreställer någonting roligt, men är det roligt? Josefin Lindskogs kostym och mask är underhållande i sig, men när denna föreställnings Pim (betjänten i sagan) ska klä ut sig till Dan (prinsen i sagan) är det nästan omöjligt att se nån skillnad eftersom de båda har så uppseendeväckande kostymer.
Jag förstår att man vill ta publiken med visuell storm, men i en föreställning som upprepar att det är okej att vara en tönt är det lite konstigt att man lagt ett sådant fokus på ytan. Föreställningen fastnar i ett meddelande från skolkuratorn.
OPERA
ASKUNGEN
Av Gioacchino Rossini, i arrangemang av Henrik Schaefer
Text Magnus Lindman
Regi och koreografi Örjan Andersson
Scenografi och ljus Chrisander Brun
Kostym och mask Josefin Lindskog
Medverkande Josefine Andersson, Johan Forsberg, Fabio Liberti, Theodor Uggla, David Risberg och Lilja Fredrikson
Musiker ur Kungliga Hovkapellet
Dirigent Mattias Böhm
Kungliga Operan, Stockholm
Ålder 11+
Speltid 45 minuter
Visa mer
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.