Titel: Våran pojke.
Författare: Mikael Yvesand.
Förlag: Polaris.
Det är uppenbart direkt. Mikael Yvesand är fortsatt ingen författare som ivrigt tar läsaren i hand med en enkel och svängig intrig.
Nej. Hans andra roman, ”Våran pojke” präglas av samma monotoni och samma vardagstråkigtgråa som debuten, ”Häng city”.
Boken utspelar sig även den här gången på 1990-talet och framåt och handlar om den lille pojken Johan som växer upp i ett radhus i norra Sverige. Han har några få kompisar som han hänger med. Men när till sist bara en återstår och även han försvinner, då flyter Johan ut i allt det gråa, tröga och sugs helt upp av sina märkliga fantasier, som han har haft hela barndomen. Saker han – men ingen annan – ser – och hör.
På 18-årsdagen väcker hans föräldrar honom med en bricka med butiksköpt sockerkaka och en trasig bordsflagga på halv stång. Några kompisar att fira kvällen med har han alltså inte.
Mikael Yvesand har själv sagt att återkommande i det han har skrivit är hur ensamhet kan förstöra en människa. Och det visar han verkligen här.
Och återigen skildras våld. För plötsligt befinner sig läsaren i en isande blasé mördares huvud. Och funderingar väcks om vem som egentligen begår brott som skolskjutningar och knivdåd, till synes helt utan motiv. Vem är den som efteråt så ofta beskrivs som ensam, udda, isolerad?
En del läsare kan säkert tycka att ”Våran pojke” mest bara är märklig. Då har man missat att Mikael Yvesand har en säregen – faktisk fantastisk – formuleringsförmåga, med träffsäkra, tragikomiskt skruvade meningar som glittrar i allt det grådisiga.
Han lyckas DESSUTOM göra det ganska så specifika han skriver om allmängiltigt – och möjligt för många läsare, även den som inte är en ensam tonårspojke utan riktning, att – lite oväntat – känna igen sig i.