Publicerad 7 apr 2026 kl 06.34
I mars släpptes skandalförfattaren Michel Houellebecqs nya musikalbum.
Ida Englund Westin träffade honom dagarna innan inspelningen i Paris.
Michel Houellebecq är författare, men nu aktuell med ett album bestående av tonsatta dikter.
Foto: THIBAULT CAMUS / AP
Öppna bild i helskärm
Ida Englund Westin är skribent och bibliotekarie.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
KOMMENTAR. Sent i november åt jag grodlår för första gången. Det vore väl inte så anmärkningsvärt – om jag inte hade suttit mittemot Michel Houellebecq. Han var i Paris tillfälligt, för att spela in ett album med artisten Frédéric Lo dagarna därpå, och han såg glädjande nog ut att vara vid god vigör.
Nu har deras album släppts: ”Souvenez-vous de l’homme” (Minns du människan). Houellebecq har skrivit tolv nya dikter – som han läser eftersom han inte tycker att han kan sjunga – och Lo har tonsatt dem. Albumet åtföljs av en turné som inleds med tio spelningar på La Scala i Paris i april.
Ett stycke har sedan tidigare gått att strömma och heter ”Ils chevauchaient le vent” – melankoliskt, hypnotiskt och romantiskt. Utomjordingar ser människorna på jorden, krigen, men viskar och rider i väg på vinden. Man vill följa med in i den trösterika ljudvärlden.
Poesin har alltid varit en central del i Michel Houellebecqs författarskap.
Houellebecq svarade på en fråga om varför en stor och internationellt känd romanförfattare skulle ta ”ett steg tillbaka” till poesin:
”Det kan skrivas avhandlingar (och har förresten säkert redan gjorts) om det lyckliga eller olyckliga sambandet mellan poesi och musik. Låt säga att, enligt mig, har vi, Frédéric och jag, skrivit ett lyckligt kapitel.”
Poesin har alltid varit en central del i Michel Houellebecqs författarskap. Till skillnad från romanerna, som han omarbetar, är dikterna produkter av ögonblickets ingivelse. Mer direkt från det nakna hjärtat som hos Baudelaire 170 år tidigare. Kärleken och kärleksbristen – förmågan och oförmågan att leva tillsammans, dessa eviga teman, dominerar både romanerna och dikterna. Han vill, som den romantiske poeten Lamartine på 1800-talet, föra ner poesin från parnassen. Låta musan, i stället för att spela på lyrans sju strängar, röra vid människohjärtats fibertrådar.
Och han har alltid undrat varför folk utanför Frankrike verkar tycka att det är skumt med grodlår. För egentligen, det är väl inte konstigare än surströmming? Men en svensk översättare lär få en utmaning med de formbundna dikterna som gång på gång zoomar in på vardagliga ting och ut på existentiella frågor – kan man rimma på grodlår och surströmming?
Av Ida Englund Westin
Ida Englund Westin är skribent och bibliotekarie.