Jonas Bonnier
Publicerad 7 apr 2026 kl 10.51
Kanye West är tillbaka. Igen. Är det ett bevis på att vi kollektivt kan förlåta kändisar som begår grova övertramp, eller är vi bara förvirrade på en ny nivå? Säger det någonting om avskrivningstider?
Foto: JORDAN STRAUSS /AP/TT / AP TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jonas Bonnier
Om man till exempel döms för att ha fått med sig några extra paket ryggbiffar vid självscanningen, hur lång tid måste det gå innan man får göra köttreklam för Lidl? För elva månader sedan släppte Kanye West en låt som hette Heil Hitler. I slutet av januari i år skrev han ett öppet brev, där han förklarade sig. Den svåra trafikolycka han var med om för 25 år sedan skadade hans frontallob, vilket ledde till att han diagnostiserades som bipolär typ 1, (tidigare kallat manodepressivitet). I brevet bad han inte om förlåtelse, han bad om tålamod, och lovade att han älskade alla. Och att han äntligen tagit hjälp och börjat medicinera.
I förra veckan stod West på en scen i L.A. framför 60 000 betalande fans och uppträdde tillsammans med gäster som Lauryn Hill och Travis Scott, artister som onekligen har egna rykten att ta hand om. Det nysläppta albumet Bully, med låten All The Love – som måste vara det mest kommersiella West har släppt på över ett decennium – strömmas just nu på ett sätt som hade gjort de flesta världsartister lyckliga. Nu tycks han både gå under namnen Ye och Kanye, vilket tveklöst är mer pragmatiskt än Prince under perioden då han vägrade vara något annat än ett tecken. Som musiker och låtskrivare är Wests geni oomtvistat, men tiden går och hans bästa album My Beautiful Dark Twisted Fantasy kom ut för sexton år sedan. Lanseringen av sneakern Yeezy, med Adidas, har elva år på nacken, och var det som gjorde artisten till miljardär. I dollar. Det går att jämföra med Sean ”P. Diddy” Combs, som skapade sig ett rykte som musiker men också tjänade sina pengar på kläder. Innan babyolja och övervakningskameror för alltid förpassade Combs till skuggorna. Det finns förstås många skillnader mellan dessa herrars personligheter, men den tydligaste är kanske Kanye Wests oförställdhet.
Varje gång Ye sätter sig i intervjusoffan hos någon av de amerikanska tv-värdarna, är det dags att ta fram kuddarna. För han är liksom verklig, medan de andra är på låtsas. Studiopublik, kameravinklar och frågorna tillhör underhållningsindustrin, Kanye West sitter där som en verklig människa och osäkrar studion. Han verkar inte ens förstå att frågorna om Pornhub är till för att skämtas om; han tänker uppriktigt svara på vilken porrfilmskategori han gillar mest. Alla skämskuddarna är för tunna.
Ska man förlåta någon som Kanye West? Som gång på gång uttalar sig rasistiskt och sedan ber om ursäkt. Som pendlar mellan att leda gudstjänster för att nästa dag lägga ut pornografiska bilder av sin hustru på sociala medier? Om offentligt ertappade personer skulle rangordnas i Dantes helveteskretsar, skulle genier ursäktas på ett sätt som vi medelmåttor aldrig tillåts. Konstnärer som gjort något dumt skulle hamna högre upp, och bli mindre svedda, än till exempel politiker, beroende på våra förväntningar.
Men i den nionde kretsen, där den Ondaste bor, där hamnar bara de kändisar vars handlingar, inte ord, finns kvar på film. Och då helst en filmsnutt som inte är längre än femton sekunder. Och där är inte Kanye West. Än.