Ann Heberlein

Publicerad 8 apr 2026 kl 11.22

Långsamt försvinner hon bort, den där människan man en gång kände så väl. Det börjar med små saker, som att hon ställer samma fråga flera gånger, glömmer varför hon gick ut i köket eller plötsligt inte hittar hem från stationen.

Sofia Lilja och Anders Bagge i SVT:s ”Demenskören”.

Foto: SVT

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ann Heberlein

Sen kommer irrationella beslut och märkliga humörsvängningar, en gradvis förändring i personligheten, liksom en skevhet man först inte kan sätta fingret på: som om någon annan flyttat in i hennes kropp. Formen är densamma, händerna, den pigga näsan, rörelserna, men något okänt lutar sig ut ur hennes ögon.

Unheimlich. Jag hittar inget bättre begrepp för att beskriva de känslor som uppstår när man står bredvid och ser en välbekant människa glida in i en demenssjukdom. Begreppet användes av psykoanalytikern Sigmund Freud för att beskriva den känsla av olust och obehag som uppstår när det något främmande, kusligt, smyger sig in i det välkända och hemtama, när det eller den man trodde sig känna utan och innan, visar okända sidor.

Man blir arg, man blir ledsen, man blir avståndstagande, man försöker närma sig, man vill förstå men man kan inte. Man sträcker sig efter den människa man en gång kände, men hon glider ur greppet, man söker efter tecken och glimtar av det som en gång fanns och när det då och då glimmar till känner man sig nästan euforisk men drabbas sedan av en avgrundslik sorg, för man vet: Det är över. Det kommer aldrig att bli som det var.

I sången, och i gemenskapen, tittar människan från ett tidigare liv, det liv som fanns innan sjukdomen, fram.

Nej, tänker jag när jag ser ”Demenskören” på SVT, det blir aldrig som det var – men det är inte över. Under ledning av Anders Bagge och Sofia Lilja träffas femton män och kvinnor i olika åldrar och i olika stadier av demenssjukdom för att sjunga tillsammans. Det är ett så fint projekt och ett så hjärtevärmande program. 

I sången, och i gemenskapen, tittar människan från ett tidigare liv, det liv som fanns innan sjukdomen, fram. Det är något med sång och musik, och för den delen konst och litteratur, som talar till minnet, som når fram, skär genom lager av dimma och förvirring.

För längesedan arbetade jag med demenssjuka och jag minns det förunderliga i att många av de djupt desorienterade männen och kvinnorna kunde recitera bibelpassager eller en dikt av Fröding, sprack upp i ett leende och sjöng med när de hörde en välkänd dänga från ungdomen eller såg en bild av ett verk som en gång talat till deras hjärtan. Likaså väckte dofter och smaker minnen till liv, och den förvirrade, ofta olyckliga, människan glittrade till en stund.

”Man kan faktiskt ha roligt fast man är sjuk”, säger Anniken Elisson Tydén som sjunger i Demenskören. Hon fick en alzheimerdiagnos för fyra år sedan och säger i en intervju att hon valde att delta i tv-programmet både för att utmana sig själv och för att visa en annan bild av sjukdomen. 

Precis det lyckas Demenskören också med: Bilden av vad en demenssjukdom är och vem den demenssjuke är, fördjupas och nyanseras. 

Flera av deltagarna är unga, i femtioårsåldern, och de är ju alla, naturligtvis, individer, kanske lite suddiga i kanterna, men de är där, med sina egenheter och karaktärsdrag.

Den finaste insikt Demenskören ger mig är att livet inte på något sätt är över för att man får en alzheimerdiagnos: Det blir annorlunda, men det kan vara bra ändå.

Ann Heberlein är författare, teologie doktor i etik och kolumnist i Expressen