Det smärtar mig, men jag måste göra det igen: jämföra HBO-succéserien Euphoria med den brittiska ungdomsserien Skins (2007–2013).
Skins skildrade i sex säsonger, med två säsonger per generation, ungas liv i Bristol under de två sista åren i det brittiska skolsystemets grundläggande utbildning. I den sjunde och sista säsongen avvek serien från formatet, och följde istället tre utvalda karaktärers vuxenliv, bortom de tidigare etablerade ramarna för berättandet.
Ett underligt brott mot format – och onödigt, sett till vad det var som från första början gjorde serien så otroligt populär och tilltalande för det tidiga 00-talets ungdomar.
Fler än jag har gjort jämförelsen mellan Euphoria och Skins som formativa serier för sina respektive generationer. Tydligen är den förstnämndas skapare Sam Levinson fast besluten om att befästa jämförelsen och köra Euphoria ut för exakt samma stup som föregångaren.
Seriens musikaliska själ borta…
Euphorias framgångar förklaras främst av hur väl den fångade generationen av unga som den porträtterar, i balansen mellan ett visst mått av realistiskt tonårsdrama, mörka teman som missbruk och tung kriminalitet, och den överdrivna, feberdrömsaktiga estetiken.
Ett viktigt element var musiken, för båda första säsongerna skriven av den brittiska artisten och låtskrivaren Labrinth och starkt bidragande till att bygga hela seriens identitet.
Det märks särskilt väl nu när hans avtryck saknas.
Öppna bildvisare
Labrinth deltog på premiärvisningen av Euphorias första säsong i Los Angeles sommaren 2019. Bild: MediaPunch/Shutterstock/All Over Press
Det var meningen att Labrinth skulle skriva musiken också till den tredje säsongen, tillsammans med filmmusiklegendaren Hans Zimmer. För en månad sedan publicerade Labrinth ilskna inlägg i sociala medier som antydde att något hänt i processen med serien, och så sent som i fredags – två dagar innan säsongspremiären – bekräftade HBO att Labrinth inte medverkar i den nya säsongen.
Såväl artister som skivbolag och tv-produktionsbolag kniper igen kring orsakerna bakom avhoppet, men effekten är tydlig: det som gjorde att Euphoria kändes, ja, Euphoria, saknas.
Zimmers musik är inte dålig. Men den fångar inte ambiensen från de två första säsongerna över huvud taget.
… och även den drömlika estetiken
Central för framgången har också seriens estetik varit. Juveltonerna, neonsminket, glittret och rökigheten som gett serien sin drömlika karaktär har varit kännetecknande för de båda första säsongerna.
En del av visualiteten finns kvar också i den tredje säsongen. Det är till exempel fortfarande den ungerska filmfotografen Marcell Rév som står för det visuella – och det märks. Den sista säsongen bibehåller de otroligt snygga filmiska kvaliteter som präglat serien från början.
Men den drömlika karaktären som fungerade som kontrast till seriens mörkare tematik kring drogmissbruk och tung kriminalitet är borta, ersatt av dammiga ökenmiljöer och gassande, tung sol – en estetik som direkt för tankarna till Breaking Bad (2008–2013).
Det är en orsak till att serien hamnat helt ur balans.
Från ungdomsserie till misärporr
Det centrala misstaget den sista säsongen begår är ändå hoppet in i vuxenlivet. Med det försvinner ungdomsserie-elementet som utgör hela fundamentet, det som balanserar upp seriens mörker.
Utan det fundamentet kollapsar det hela till att bli cynisk misärporr.
Rue (Zendaya) har, fem år efter high school, tvingats börja arbeta som drogkurir för att betala tillbaka sin skuld till droghandlaren Laurie (Martha Kelly). Med hjälp av glidmedel sväljer hon ballonger fyllda med fentanyl i Mexiko och transporterar det i sin kropp tillbaka till USA.
Snart blir hon ändå upplockad av stripklubbsägaren Alamo (Adewale Akinnuoye-Agbaje), där arbetsuppgifterna bland annat går ut på att tillhandahålla droger åt klubbens dansare, och städa upp när någon av dem dör i en överdos.
Öppna bildvisare
Zendaya gör som vanligt en fantastisk rollprestation som drogmissbrukaren Rue. Också i den sista säsongen kämpar hon med att hålla sig nykter, trots att hon tvingas verka i miljöer där drogerna är ytterst närvarande. Bild: HBO
På andra sidan stan lever Cassie (Sydney Sweeney) och Nate (Jacob Elordi) ett på ytan lyxliv. Nate kämpar med att få byggföretaget han tagit över av sin pappa att gå runt, medan Cassie tillbringar dagarna som hemmafru och småskalig producent av lätt erotiskt innehåll för sociala medier.
När Nate säger nej till blommor för 50 000 dollar på deras stundande bröllop, tar Cassie saken i egna händer och bestämmer sig för att ta innehållsproduktionen till nästa nivå: Onlyfans. Till sin hjälp tar hon tidigare bästisen och rivalen Maddie (Alexa Demie), som nu arbetar som agent i underhållningsbranschen.
Samtidigt har Jules (Hunter Schafer) flyttat bort för att studera konst, men hoppat av studierna och bekostar nu sitt liv som sugar baby åt en kirurg som fetischerar hennes könskorrigering.
Öppna bildvisare
Jules (Hunter Schafer) bekostar sitt konstnärsliv med en sugar daddy. Bild: HBO
Här finns potential till att utforska senkapitalismens cynism i det amerikanska samhället, men åtminstone inledningsvis känns det mera voyeuristiskt än kritiskt i sin skildring.
Flera kritiker har tagit fasta på fokusskiftet mot de olika formerna av sexarbete, och beskriver det som Sam Levinsons utforskande av sina egna perversioner som barlagts, nu när allt det som fångade den unga generationen och zeitgeisten i 2020-talets skifte så väl inte finns där som balans.
Man borde bara ha låtit bli
Den tredje säsongen väntades ursprungligen ha premiär redan 2024, men på grund av flera olika faktorer – strejker i Hollywood, seriens stjärnors späckade kalendrar och oväntade tragiska dödsfall bland centrala delar av produktionen – blev hela säsongen kraftigt försenad.
Öppna bildvisare
Angus Cloud i rollen som droghandlaren Fezco i säsong två. Cloud dog sommaren 2023 av en drogöverdos, endast 25 år gammal. I säsong tre får vi i förbifarten veta att Fezco sitter i fängelse. Bild: HBO
Med skådespelarnas stigande ålder – nu i sena 20- och 30-årsåldern – blev det också allt svårare att stanna kvar i high school-miljön på ett trovärdigt sätt.
Tiden sprang iväg från Euphoria och dess relevans. Resultatet är ett förvisso snyggt, och av skådisarna väl spelat, tomt skal som saknar så gott som allt det som gjorde Euphoria till den generationsupplevelse seriens två första säsonger blev.
Det hade kanske varit bättre att bara släppa det universumet och låta det som blev stå som det var – och för Levinson att leka vidare med sina idéer i något helt annat format.
Julie Ebbe är kulturjournalist och en av millennialerna som regelbundet tittar igenom Skins sex första säsonger.