Jens Liljestrand

Uppdaterad 22 apr 2026 kl 06.45Publicerad 22 apr 2026 kl 05.00

Har autofiktionen nått sin kulmen och är på väg att förfalla?

Jens Liljestrand svarar i debatten om verklighetslitteratur.

Ett sidospår handlar om huruvida Amanda Romares ”Judas” är livsfarlig och irrelevant.

Foto: Johan Nilsson / TT

Öppna bild i helskärm

Aase Bergs dagböcker har skapat debatt.

Foto: Janerik Henriksson / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärmJens Liljestrand

REPLIK. Någon gång måste väl folk ändå få nog? Det är min tanke när jag läser de senaste inläggen om den debatt om verklighetslitteratur som jag för ett par veckor sedan oplanerat startade i Expressen (6/4). Nu senast besvarar Mikaela Blomqvist i Göteborgs-Posten ett – det ska erkännas lite förvirrat – inlägg av A-K Selberg på denna sida i vad som tycks ha blivit en sidodiskussion om huruvida Amanda Romares ”Judas” är livsfarlig, irrelevant eller, för att citera Selberg, ”ett levande OCD-symptom i en senkapitalism där vem som helst, när som helst kan säljas”.

(Jag är benägen att hålla med om det sistnämnda, men vi återkommer till det.)

I Arbetet skriver Johannes Klenell en typiskt klenellskt frejdig kalsongtricketkrönika där han gör den djärva spaningen att jag minsann har skrivit texter om mig själv på Expressens kultursida, vilket är sant men irrelevant i en diskussion om litteratur, och tycks i övrigt hålla med mig i sakfrågan när han beskriver en ”klaustrofobisk” upplevelse av en genre som har nått sitt slut när den, som i Aase Bergs dagböcker, handlar ”i mångt och mycket om samma lilla kulturelitkluster på Södermalm”.

Och även i danska Information medger Peter Nielsen att även han kan bli ”grundligt trött av allt detta navelskådande i litteraturen” men hoppas likväl på en renässans för genren: ”kanske väntar precis runt hörnet nästa stycke autofiktiv världslitteratur.”

Jag tror att alla konstnärliga uttrycksformer, inklusive de litterära, når en kulmen varefter de förfaller.

Javisst, kanske är det så. Kanske ligger en ny Marcel Proust och väntar i bokförlagens mejlboxar. Kanske får vi nästa år lyssna på ett stycke epokgörande radioteater, eller läsa  revolutionerande versepos på hexameter, eller ta del av en sedelärande djurfabel som får kritiker och läsare att baxna.

Men jag tror inte det. Jag tror att alla konstnärliga uttrycksformer, inklusive de litterära, når en kulmen varefter de förfaller i konvenans, dekadens eller irrelevans, vilket också är det vi nu bevittnar. När jag exemplifierade med litterära verk – roman, dagbok, brevväxling, självbiografi, poesi, tecknad serie eller autofiktion, allt med sanningsanspråket gemensamt – som hänger ut verkliga personer, inklusive mig själv, var det just för att sätta fingret på genrens dödsryckning. Trots obehaget var det som om håren reste sig när Ulf Lundell skällde på mig i ”Visenterna” (2014), men när jag nåddes av glåporden i Aase Bergs ”Är vi framme snart” från i fjol var det som att bli påhoppad av nån uppmärksamhetstörstande pratmakare i en podcast, eller att, som jag skrev, se mitt namn klottrat på toaletten.

Generationsförfattaren Ulf Lundell.

Foto: Mikael Fritzon / TT

Öppna bild i helskärm

David Lagercrantz är aktuell med en bok om sina föräldrars äktenskapliga kris.

Foto: Joar Vestergren / DN / TT

Öppna bild i helskärm

I den mån jag känner något alls är det sorg över att se seriösa författarskap reducerade till skvaller, det ovärdiga i att en ikonisk generationsförfattare som Ulf Lundell ska avsluta sin karriär med gnällande så håglöst och repetitivt att det inte ens anses värt att recensera, att en respekterad intellektuell som Aase Berg har halkat ner till en lågstadienivå där mottagandet av hennes senaste bok mest blir en fråga om huruvida det är rimligt att kalla en kritiker för ”en liten fitta”.

Annons

Jag skriver detta en måndag i slutet av april när det stora ämnet för den svenska litteraturdebatten är David Lagercrantz bok om sina föräldrars äktenskapliga kris, ”Intränglingen”. Jag har inte läst den, noterar bara förstrött att hela diskussionen tycks handla om olika former av moraliska avvägningar, om vad som är rättvist eller orättvist, om hur Olof Lagercrantz framställs av Alex Schulman i romanen ”Bränn alla mina brev” och vad Martina Lagercrantz i sin tur tyckte om det, och om filmatiseringen av Schulmans roman som enligt Lagercrantz den yngre var ett ”jävla övergrepp”, och så vidare och så vidare.

Allt har blivit en fråga om etik och integritet.

Ingen – med förbehåll för att jag kan ha missat någon recension – tycks bry sig om ifall detta är god litteratur eller ej. Allt har blivit en fråga om etik och integritet, gränsdragningar som har, eller borde ha, väldigt lite med estetik att göra. Som den norska professorn Frode Helmich Pedersen skrev i Expressen (2/3-2024) har det litterära samtalet blivit alltmer sociologiskt, liknande en sorts ”offentlig terapi”.

Alex Schulmans roman ”Bränn alla mina brev” blev även film.

Foto: Jessica Gow / TT

Öppna bild i helskärm

Det är så man vet att en genre befinner sig i förfall. Lagercrantz föräldrar, Schulmans morföräldrar, Romares analspricka – allt är, för att återknyta till Selberg, ett symptom. Inte på OCD, men väl på multipel skleros. Verklighetslitteraturen har blivit en rundgång, en spegelsal, en hämndspiral där hotet om att ”vi ses i nästa bok” har tappat sin kraft eftersom jag ändå inte kommer läsa den.

Det är knappast ett unikt svenskt fenomen; i en intressant artikel i The Guardian (4/4) skriver författaren Blake Morrison om hur memoaren som genre har glidit över i ”oversharing” där ointressanta ”nobodies” fläker ut sitt privatliv till allmän beskådan tills det har nått en nivå där den kommersiella potentialen försvinner. Allt fler skribenter har också övergått till att nedteckna sina liv på Substack eller Instagram, där den som vill ta del av medmänniskors intima liv kan få sig en snabb och koncentrerad dos verklighet i stället för att behöva traggla sig igenom en hel bok.

Jagberättelserna kommer alltså, förstås, att finnas kvar. Och givetvis kommer det att fortsätta produceras memoarer, släktkrönikor, dagböcker och brevväxlingar i bokform. Men guldåldern ligger bakom oss.

Livet gick vidare.

LÄS TIDIGARE INLÄGG I DEBATTENLÄS MER: JENS LILJESTRAND: Nog nu! Ingen bryr sig längre om era livLÄS MER: A-K SELBERG: Amanda Romares dagbok anses livsfarlig