Att kalla begåvning en ”föreställning” är som att kalla tyngdkraften en ”norm” – teorin rasar så fort den möter verkligheten.
En hittepåskola blir barnfientlig, oavsett goda föresatser.
Foto: Roald, Berit / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Russell Crowe i vanföreställningarnas våld.
Foto: ELI REED / AP TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Ann-Charlotte Marteus
Tidningen Vi lärare hade nyligen en artikel som inleddes så här:
”Än i dag används ofta begreppen ’starka’ och ’svaga’ elever, även av lärare som själva är kritiska mot den typen av uppdelning.”
Märklig formulering. Det är ett faktum att barns teoretiska begåvning varierar, så det vore väl konstigt om lärare aldrig använde den typen av svepande termer sinsemellan.
Men introt har sin förklaring. Artikeln är en intervju med läraren Therese Friberg som har skrivit en avhandling där begrepp som svaga och starka elever kritiseras. Avhandlingen är intressant. Frustrerande, men intressant.
En del av Fribergs poänger är bekanta och relevanta, som att hela elevgrupper – arbetarklass- eller invandrarbarn, exempelvis – ibland stämplas som svaga. Med låga förväntningar, knäckta sinnen och usel utbildning som följd.
Men avhandlingen rör sig kring ett mycket radikalt antagande, nämligen att det inte finns starka och svaga elever. Sånt är bara påhitt.
Om en lärare tycker sig se begåvningsskillnader i klassen är det bara ett symptom på hennes felaktiga människosyn och, i bakgrunden, en förgriplig samhällssyn.
Men varför ser hon det så tossigt? Jo, hon lider av ”föreställningar om normalitet”. Hon har fått för sig att det finns ”normala” medelelever och i jämförelse med dem framstår andra elever som starka, alternativt svaga.
Normalitet finns alltså inte. Det är ett påhitt, en konstruktion.
Följaktligen tror Therese Friberg inte heller på normalfördelningskurvan, alltså den klockliknande kurva som de relativa 1-5-betygen följde. En kurva som illustrerar att den stora majoriteten i en population är medelsmart, och några få på ytterkanterna är ”femmor” och ”ettor”.
Alla som tycker sig ha märkt att de flesta människor inte bara är medellånga och medelrunda utan dessutom medelbegåvade, lider alltså av vanföreställningar.
Dessvärre har verkligheten hängt sig kvar som en skamlös festförstörare.
Therese Friberg har ingen empiri som backar upp denna tes om teoretisk begåvning. Det bara är så här, antar hon. ”Föreställningar” om normalfördelning ger lärarna vrångbilder av elevernas intelligens.
Och det är inte bara om begåvning de har föreställningar. Friberg skriver:
”Genom språket tillskrivs eleverna identiteter som exempelvis ’misslyckade’, ’ilskna’ eller ’olydiga’, vilka är lärarens uppgift att korrigera.”
Elever kan alltså varken vara svaga eller begåvade, förbannade eller trotsiga på riktigt. Alla sådana egenskaper är påhitt som lärare och samhälle ”tillskriver” barnen.
Annons
Är vi säkra på att eleverna ens existerar? Det är mycket Russell Crowe och A Beautiful Mind över denna parallellvärld.
Nå, vad Therese Friberg vill landa i är egentligen detta: Barn är olika och lärarna/skolan/samhället tolkar olikheterna hierarkiskt: vissa barn är lättlärda medan andra har inlärningsproblem.
Men, inpräntar hon, problemet ligger aldrig hos eleven utan hos skolan. Med rätt inställning och åtgärder kan alla barn lyckas.
Det låter i sig humant, hoppfullt, civiliserat. Barnvänligt. Men det är ju inte sant. Och en hittepåskola är i slutändan direkt barnfientlig.
Hur vet vi det? Därför att svensk skola i förvånansvärt hög grad är uppbyggd enligt Fribergs ideal.
De relativa betygen har ersatts av målrelaterade betyg så att alla i teorin kan få A i allt.
Alla har rätt att nå kunskapsmålen. Skolan ska fixa det genom att ge alla en individuellt designad undervisning med gränslösa anpassningar.
Alla, i princip, bör gå i sammanhållna klasser. För om de delas upp, då förstärks föreställningarna om att elever har olika begåvning. Men om alla går tillsammans… magic!
Dessvärre har verkligheten hängt sig kvar som en skamlös festförstörare.
En viss procent barn klarar inte kunskapsmålen. Och skolans envetna försök att släpa dem över mållinjen blir en sorts tortyr. Alltmedan de medel- och högbegåvade uttråkat får vänta in de skamsna bromsklossarna. Undervisningen går liksom i stå.
Och självklart har lärare inte en chans att ge alla elever individuell undervisning. Lärare existerar nämligen inte i en kvantvärld där de kan vara på flera ställen samtidigt. Även om lagstiftarna låtsats det och många föräldrar kräver det. Det står ju i skollagen!
Politiker har delvis insett problemen och förändringar ligger i pipelinen. Men bland vissa lärare lever tydligen drömmen om att bekämpa verkligheten med goda föresatser.
Den lever så pass starkt att Vi lärare inleder en artikel med den låtsas-förvånade meningen:
”Än i dag används ofta begreppen ’starka’ och ’svaga’ elever, även av lärare som själva är kritiska mot den typen av uppdelning.”
Ann-Charlotte Marteus är ledarskribent på Expressen. Läs mer av henne här.
LÄS MER: Svenska betyg är som en rysk påverkansoperationLÄS MER: Alla förlorar på den inkluderande skolan
