Nyheten om att det skulle göras en film om Michael Jackson släpptes i november 2019, bara några månader efter att dokumentären Leaving Neverland hade haft premiär.
Dokumentärens pedofilanklagelser mot Jackson tio år efter hans död sände chockvågor genom världen och fick många att tycka att det var läge att stryka superstjärnan från alla spellistor.
Det hjälpte inte att Jackson 2005 friats i ett motsvarande fall, nu verkade publiken kollektivt ha ett behov av att vråla ”beat it”!
Öppna bildvisare
Dokumentären Leaving Neverland gjorde att Michael Jacksons eftermäle alltid kommer med en asterisk. Bild: AMOS Pictures Production
Men i skuggan av skandalen började alltså producenter med nära anknytning till familjen Jackson smida planer på en annan sorts film.
Manusförfattaren John Logan – känd för Gladiator (2000) och Skyfall (2012) – knöts tidigt till projektet, och 2023 stod det klart att Antoine Fuqua – känd för Training Day (2001) och tre Equalizer-filmer (2014, 2018 och 2023) – skulle regissera.
Och efter sju år av juridiska dispyter, kraftigt nedbantade versioner och en budget som exploderat är det dags att se vad blivit av storyn om popkungen som gärna lekte med små pojkar.
Innan den första tonen rullar in är det en enda fråga som fyller mitt huvud: är det ens möjligt att titta på den här filmen på samma sätt som på vilken film som helst?
Klassisk klassresa
Handlingen tar sats i ett anspråkslöst hem i Gary, Indiana i mitten av 1960-talet. Här fångar kameran in en liten pojke (Juliano Valdi) som sitter uppkrupen i ett fönster och tittar på snöfallet utanför.
Drömma hinner han ändå inte göra särskilt länge innan pappa Joseph (Colman Domingo) får upp honom på fötterna för ännu en låtgenomgång med de fyra äldre bröderna.
Bröder som fostrats enligt tankegången att det bara finns två vägar genom livet: att vara en vinnare eller en förlorare.
Inom kort ska det visa sig att The Jackson 5 har vad som krävs för att vinna, inte minst den yngsta brodern. Han som inte kan stå stilla när han sjunger – det är som om tonerna vibrerade genom kroppen.
Öppna bildvisare
The Jackson 5. Från vänster Judah Edwards som Tito, Jaylen Hunter som Marlon, Juliano Krue Valdi som Michael, Nathaniel McIntyre som Jackie och Jayden Harville som Jermaine. Bild: Courtesy of Lionsgate
Medan showerna avlöser varandra och publiken växer går flyttlasset från förorten till vräkigare villasammanhang.
Snart står det klart att Michael (Jaafar Jackson) inte bara är den som drar in mest pengar, han är också den som vill dra från framiljen. Och vi fattar genast att den skilsmässan inte kommer att bli lätt.
Musikmagi…
Finast i filmen är utan tvekan musiknumren som ofta föregås av snyggt skildrade kreativa processer.
När Michael skissar upp konturerna till det album (Thriller, 1982) som ska bli världens största försäljningsframgång genom tiderna är det svårt att inte ryckas med.
Vi vet att han är på väg att skriva musikhistoria och personligen vill jag inte missa en sekund av vägen dit.
Öppna bildvisare
Jaafar Jackson imponerar i rollen som sin kända farbror. Bild: Glen Wilson/Lionsgate
Jaafar Jackson (Jermaine Jacksons son) är nästan skrämmande skicklig när det gäller att härma sin framgångsrika farbror. Varje rörelse är minutiöst inövad och röstmässigt hittar han fram till den späda klang som fick även den vuxna Michael att låta som ett barn.
I filmen görs flera försök att förklara hur det kom sig att han fastnade i ett visst livsskede. Den förlorade barndomen, den inflammerade relationen till pappan och den påtvingade ensamheten – allt finns här.
Bilder av Michael som tittar ut genom olika fönster återkommer också, som en symbol för den avskärmade verklighet han lever i.
Men allt detta bara i korta, förbiglidande ögonblick.
…med besk bismak
Även om dramaturgin funkar och skådespelarna övertygar så går det inte att komma ifrån den obekväma känslan av att hela filmen är ett högljutt försök att tiga ihjäl allt det som gjort Michael Jackson till en omstridd gestalt.
Att man ansträngt sig för att försöka putsa bort skamfläckarna och blåsa nytt liv i myten om den gudabenådade popkungen.
Filmen slutar lägligt nog innan Neverland kommer in i bilden på allvar – tiden innan de unga övernattningsgästerna, äktenskapen, åtalen och den allt påtagligare fysiska transformationen.
Hur känns det att bokstavligen låna sin kropp åt en släkting vars framgångar man själv bara kan drömma om?
Efteråt har jag svårt att skaka av mig tanken på den transformation Jaafar Jacksons måste ha genomgått i samband med rollarbetet – hur känns det att bokstavligen låna sin kropp åt en släkting vars framgångar man själv bara kan drömma om?
I mitt huvud snurrar samtidigt mängder av frågor som filmens manus schabblar bort.
När insåg arbetaren Joseph att barnen hade talang? Vad krävdes det av en svart artist för att slå sig fram i en vit musikvärld?
Hur kändes det för de tonåriga Jacksonsyskonen att ständigt stå i skuggan av sin lillebror?
Och i slutskedet kan jag inte låta bli att reflektera över att så många av Michael Jacksons låttitlar efter hand fått en dubbel betydelse.
Från Don’t Stop ’til You Get Enough (1979) och Bad (1987) till Smooth Criminal (1987) och In the Closet (1991).
Or maybe that’s just the way he makes me feel?
Michael
- manus: John Logan
- regi: Antoine Fuqua
- foto: Dion Beebe
- i huvudrollerna: Jaafar Jackson, Colma Domingo, Nia Long, Miles Tellar, Judah Edwards, Jaylen Hunter, Juliano Krue Valdi, Nathaniel McIntyre och Jayden Harville
- längd:2h 7 min
- åldersgräns: 12
- premiär i Finland 22.4.2026