SR – det här är faktiskt ett problem

Sveriges Radio har precis avslutat sin stora romanprisvecka.

Victor Malm går igenom P1:s bokutbud och saknar litteraturen.

Sveriges Radio har precis avslutat sin stora romanvecka.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / STELLA PICTURES

Öppna bild i helskärmVictor Malm

KULTURKRÖNIKA. Jag har räknat blommor på ett kalhygge. 

Det är inte det lättaste, säkert missade jag någon, men en eller fem gör ingen principiell skillnad. Jag har klickat mig genom Sveriges Radios kanaler och letat efter litteraturrecensioner. Inte det lättaste.

I år har man publicerat 18 stycken.

Ungefär en i veckan. 

Böcker hittar man så klart också i ”Lundströms bokradio”, ”Klassikern” samt ”P3 Klassikern” och i magasinsprogrammet ”P1 Kultur”. Men isolerar man kritiken – den argumenterande värderingen av ett verk, som publiceras under vinjetten ”litteraturrecensioner” – är summan så anemisk att man börjar undra om radion förtjänar namnet public service. 

Är det ett problem? Ja – otvetydigt.

”Lundströms bokradio” gör förvisso mycket bra. Marie Lundström väjer knappast för det smala, häromveckan talade hon intressant med den amerikanska poeten Natalie Diaz, och Fredrik Wadströms porträtt av och möten med ryskspråkiga författare förtjänar fler lovord. Men det är inte kritik. ”P1 Kultur” innehåller vissa halvkritiska inslag, men de är sällsynta – oftast tar samtalet om böcker där samma form som i ”Lundströms bokradio”, alltså person- snarare än verkcentrerade intervjuer, samtal och snack.

Är det ett problem? Ja – otvetydigt. 

I slutet av förra året publicerade författaren och redaktören John Erik Riley en djuplodande artikel om nedmonteringen av litteraturkritiken i P1:s norska motsvarighet NRK (Vagant, 28/11), och antagligen studerar svenska radiochefer noga vad som händer i grannlandet. Problemen är ju samma. Man har ”svårt att nå ut”, särskilt till unga. Dessa märkliga utomjordingar under 30, ibland faktiskt under 35, som är så annorlunda, så märkliga och konstiga, att allting måste förändras, exakt nu, annars kommer de scrolla ihjäl sig på Tiktok.

Och ja – det är ett stort problem. De gamla medieinstitutionerna har inte samma naturliga vardagsroll i yngre generationers liv, framtidens publik är inte självklar, och över hela medielandskapet drar ängsliga redaktörer – framför allt på SVT – ungefär samma slutsats: Unga vill inte bli vuxna. Bevakningen måste bli mer lättsam, smaka sockervatten, bli färdigtuggad och sensationell, blöjig rentav: partiledares sexvanor, vilken musik blivande ministrar gillar att gymma till. Vuxna vill bli tonåringar. Den övertygelsen gör att man slänger många gamla grejer överbord.

En sådan är litteraturkritiken. 

Fredrik Wadström, en folkbildande röst i Sveriges Radio.

Foto: HENRIC WAUGE / SPA

Öppna bild i helskärm

Jag är enig med John Erik Riley: Popularisering är bra, underhållning är bra, lättsamma samtal om svåra saker kan vara underbara, men litteraturkritiken är en journalistisk form utvecklad för att ta om hand litteraturens särart som kunskapsform. En värderande argumentationskedja som genom historisk kunskap och analys visar hur ett särskilt sätt att tänka formas i mötet med en enskild text – och svarar på frågan: Bör detta läsas? 

Annons

Det som saknas är alltså inte böcker i radio – det finns – utan den offentliga prövningen av deras värde och kunskapsbidrag, hur väl de gör livet levande och hjälper oss tänka, se och förstå världen. När radion startades för drygt hundra år sedan, berättar Johan Svedjedal i ”Bokens samhälle”, ansåg cheferna att litteraturkritiken var en så central del av public service-uppdraget att man sket i proteststormen.

Författare och förläggare menade att radions makt var för stor och att den värderande kritiken svor mot kravet på opartiskhet och neutralitet. En enda tyckare, radions kulturkrönikör, fick monopolmakt över svenskarnas litteratursmak. Snart insåg de dock att mediets genomslagskraft var en god propagandamöjlighet för boken. Man nådde ju, påpekade den legendariske redaktören Georg Svensson, den största och viktigaste delen av publiken: de som normalt inte läser litteratur.

Den publiken – folket – vill radion nå med politikrapportering, utrikesjournalistik och granskningar – alltihop av hög kvalitet – men, vad det verkar, inte med litteraturkritik. Jakten på unga lyssnare är inte den enda förklaringen. Antagligen beror det också på att man inte längre tycker att litteraturen är en kunskapsform, att litteraturen har förlorat sin ställning och status. Böcker är bara en av många underhållningsformer på en bred kulturmeny med härliga upplevelser. Content.

Nils Håkanson tog 2021 mot Augustpriset för sin fackbok ”Dolda gudar”.

Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

Öppna bild i helskärm

Det är i sig så klart inte radions fel. I en av 2020-talets bästa romaner, ”Tung metall” av Nils Håkanson, skildras de senaste femtio årens kulturförändringar genom en mans vuxenblivande. Populärkulturen träder in i samhällslivet och tränger ut den gamla borgerliga kulturen – den breda tron på att bildningsbärande institutioner inte existerade för att underhålla och engagera sin publik, utan för samhällets och individens utveckling. En generation hårdrockare föds.

I den borgerliga kulturens ställe, menar författaren, kom också en ny ”höhö-anda” där det var töntigt och gubbigt att tycka att någonting faktiskt var bättre, eller viktigare, än något annat. ”Love island” är samma sak som Nils Håkanson. Underhållning och individuella preferenser är det enda som räknas. 

Finast med ”Tung metall” – det litterära med den – är att Håkanson skildrar detta utan att bli predikant. Gestaltningen av hur hårdrocken, rollspelen och serietidningarna tar en ung människa i besittning är briljant och genom att blanda erfarenhet och historia i en enda kropp når romanen djupare än journalistiken eller vetenskapen. 

I dag gör kvällstidningarna mer av den insikten än public service. På några veckor publicerar vi fler litteraturrecensioner än P1 har gjort hittills i år.

I fredags gick Sveriges Radios romanpris till Mikael Yvesand för ”Våran pojke” efter dagliga kritiska jurysamtal om de nominerade böckerna i ”P1 Kultur”. I samtalen hörde man vad radion kan vara: en plats där litteraturens värde prövas offentligt. De kan om de vill. Men nu blir det väl tyst igen.

Och då har vi inte ens hunnit prata om sakprosan.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.