Henrik Mattsson
Uppdaterad 26 apr 2026 kl 18.59Publicerad 26 apr 2026 kl 18.00
Klart att majoriteten kan anpassa sig efter religiösa krav – i enskilda fall. Men mycket snart bildar de enskilda fallen ett mönster. Däri ligger faran.
I judo är det tradition att deltagarna bugar innan match. Detta har en pappa anmält till DO, för att det skulle diskriminera muslimer.
Foto: AnnaStills / Shutterstock
Öppna bild i helskärm
Kanada har infört laïcité-lagstiftning, som innebär att religiösa symboler inte får bäras i offentlig förvaltning.
Foto: DOPPAGNE/BELGA/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL
Öppna bild i helskärm
En pappa har anmält Göteborgs judoklubb till diskrimineringsombudsmannen. Han menar att klubbens krav på att alla ska utföra judons traditionella bugning diskriminerar muslimer.
Från min utlandssvenska horisont i Kanada noterar jag med oro att DO har beslutat att behandla anmälan. Jag har nämligen med egna ögon sett vart det leder när ett samhälle börjar ta sådana anpassningskrav på allvar.
De senaste 20 åren har det tagit Kanada från en relativt välfungerande mångkulturell samexistens, till vad som nu håller på att utveckla sig till en allvarlig konstitutionell kris. Konflikten står just nu främst mellan min hemprovins Québec, som vill bevara sina sekulära principer, och den federala nivån, som vill bevara en diskrimineringslagstiftning som i praktiken innebär att den som är mest religiös vinner.
I Kanada började problemen med policyn ”rimliga anpassningar”. Tanken var att social fred och samexistens mellan kulturer och religioner uppnås genom att majoritetssamhället – i de fall där det är RIMLIGT – gör kompromisser med minoriteter som inte vill leva på majoritetens villkor.
Denna hållning känns rätt naturlig för många medborgare i västerländska demokratier. I situationer som den med judoklubben är det lätt att spontant tycka att vi borde vara smidiga. Det är ett enskilt fall och pappan har ju erbjudit alternativa hälsningar. Varför inte bara göra ett undantag?
Men i praktiken visar det sig ofta att nyckelordet ”rimligt” har en helt annan betydelse för sekulära västerlänningar än vad det har för djupt troende människor, och att anpassningen alltid avkrävs den ena parten men inte den andre.
Om det nu inte är någon stor grej för en judoklubb att anpassa en av sina traditioner, varför är det då en stor grej för en troende muslim att anpassa sig till judon, eller att helt enkelt välja en annan sport?
Svaret är att vi ofta har att göra med en motpart som inte har samma mål som oss. I detta ”vi” ingår så klart de troende muslimer som kommit till Sverige för att de, trots sin religiositet, inte vill domineras av religiösa fanatiker.
Där vi, genom att göra kompromisser, eftersträvar social fred och konstruktiv samexistens, är motparten ofta ute efter något helt annat, nämligen maximal anpassning av samhället efter sitt eget religiösa behov.
Problemet är inte att varje enskilt undantag är särskilt skadligt, utan att få har incitament att på egen hand ta kostnaden för att dra gränser mot de religiösa kraven
Det här handlar inte om vilken religion man tillhör, eller ens hur länge man varit i landet, utan om hur religiös man är. I mina kvarter i Montréal kommer kraven i regel från ultraortodoxa judar. De har exempelvis krävt att det lokala gymmet ska frosta sina fönster så att de som besöker synagogan bredvid inte ska behöva se kvinnor i yogakläder. I andra kvarter kan det handla om sikher som vill bära sin traditionella kniv i skolan, eller om muslimer som vill be på offentlig plats.
Problemet är inte att varje enskilt undantag är särskilt skadligt, utan att få har incitament att på egen hand ta kostnaden för att dra gränser mot de religiösa kraven.
Annons
I Québec, och andra länder som Frankrike, har man valt att införa laïcité-lagstiftning. Det tar sig uttryck i exempelvis förbud mot bärande av religiösa symboler i offentlig maktutövning, och förbud mot bönemöten på allmän plats.
Det har inte minskat konfliktnivån. Tvärtom ligger Québec nu i en mer eller mindre öppen konstitutionell strid med den kanadensiska regeringen om rätten att få bestämma över de här frågorna. Men det har haft den stora fördelen att det flyttat konflikten från en individuell nivå till den demokratiska arenan som har förmåga att hantera den.
Tidigare var det upp till enskilda medborgare och organisationer att antingen vika sig inför allehanda anpassningskrav, eller att själva hantera konsekvenserna av att säga nej. Dessa kan snabbt bli mycket betydande, särskilt när fallet sprider sig i sociala medier och blir föremål för organiserad aktivism.
Jag vet inte hur Göteborgs judoklubb drivs, men jag misstänker att det är en helt vanlig föreningsverksamhet där eldsjälar gör sitt bästa med små resurser. Det är inte rimligt att avkräva dem att ensamma ta den här fighten mot en statlig institution som DO, och den organiserade och stundtals aggressiva aktivism som står i startgroparna om den skulle besluta till klubbens fördel.
De medborgare som anser att det finns ett värde i västerlandets grundläggande sekulära principer – och till denna skara torde även de flesta religiösa människor i vårt land räkna sig – måste hjälpa till. Helst genom att deras folkvalda representanter tydliggör att Sverige är ett sekulärt land där religionen främst hör till den privata sfären.
Henrik Mattsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.