Jonas Bonnier
Publicerad 27 apr 2026 kl 18.06
Det är för mycket folk på Pelikan, så vi går till ett kafé runt hörnet, jag och Rhys Frank. Vad är det som gör att man plötsligt blir besatt av en låt; att en av de sånger som flödar ur radion fäster medan andra bara rinner av?
Svensk-amerikanska artisten Rhys Frank.
Foto: Pressbild
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jonas Bonnier
Det är en särskild sorts magi, och jag upplevde den igen i förra veckan när Rhys Frank släppte sitt nya album. Jag hade hört singlarna, älskat ”Bad omen”, och nu hände samma sak. Det är melodierna, tror jag. Visst, produktionen är fantastisk, lagren av röster, den stålsträngade gitarren som rör sig omkring i rummet, men det är melodierna som liksom korresponderar med något i mitt inre.
Jag och hon måste ha mycket gemensamt, tänker jag.
Vi har aldrig setts förut, och när vi sätter oss på varsin sida bordet inser jag mitt misstag. Den mörka, melodiska rösten i så många lager på skivan, visar sig tillhöra en glad flicka som verkligen borde undra varför hon fått mig som fan. Och kanske undrar hon precis det, men lugnas av att vi befinner oss på en offentlig plats med massor av människor omkring oss.
För mig är det lite som när man träffar någon man har hört på radio, och får en chock. Rösten som man känner och gillar, som har blivit en nära vän, tillhör en människa som inte alls liknar en nära vän, tvärtom. Rhys liknar mer en vän till min dotter.
”Jag har liksom väldigt svårt att komma till skott med saker”, säger hon när vi ändå enas om varsin cappuccino. ”Men om man är två, då liksom flyter det ut saker. Texter, melodier. Jag tycker det är väldigt kul att jobba med andra, jag är en social varelse.”
Detta kan jag inte relatera till överhuvudtaget. Jag hatar att försöka vara kreativ i grupp. Vad det än är som Rhys gör, som talar direkt till min själ, är det inte hennes metodik.
”Jag tycker inte det finns någon dansighet i mina låter”, säger hon, och förklarar att i början av sin karriär spelade hon in låtar som liksom krävde koreografi och dansare, men det var inget för henne: ”Det ser liksom inte nice ut när jag rör mig.”
Men här finns något! För exakt detsamma gäller mig. Det ser liksom inte nice ut när jag rör mig heller. Men sedan sittdansar Rhys i några sekunder i kafésoffan och jag inser att hennes sittdans är vida överlägsen min. Nej, hon är alltså bara ödmjuk, medan jag är stel på riktigt.
Hon har hållit på med den här skivan i fyra år, berättar hon. Fyra år! Det är för mig en oöverstiglig tid att ägna åt ett och samma projekt. Och hon jobbar i butik för att ha möjlighet att vara i studion ett par dagar i veckan. Jag jobbade också i butik. Men det var tre somrar för 45 år sedan, så det är inte vår gemensamma butikserfarenhet som får henne att hitta melodier som tar sig in i mitt blodsystem. Jag tänker på en låt som ”Drive” på nya skivan. Jag menar, ni måste bara lyssna.
Annons
Rhys Frank är född i USA, men flyttade till Sverige. Jag är född i Sverige, men flyttade till USA. Hon heter Rhys i förnamn och jag… ja, ni vet ju. Inte riktigt lika coolt, va? Hon fick sitt genombrott som 18-åring, jag väntar fortfarande på mitt. Ingenting verkar vi ha gemensamt, och det precis när jag ska resa mig och gå som jag ställer frågan:
”Men om du fick önska dig vad som helst framåt i karriären, vad skulle det vara?”
Hon rycker på axlarna och säger, som vore den en självklarhet:
”Att vara värd och gästartist på samma gång i ’Saturday night live’.”
Vi skiljs åt på Götgatan.
Allt faller på plats.
Vi vill exakt samma sak.
Jonas Bonnier är författare och kolumnist i Expressen.