Det är den sjunde veckan efter Separationen från barnens pappa, jag ligger liksvept i dödssuggans dal, det vill säga inrullad i filtar på soffan, ångestkollar tv, tänker aldrig resa mig igen.

Då kommer min vän Anna med en idé, ett perspektivbyte: ”Har du hört om Kintsugi? En japansk konstart som går ut på att laga trasig keramik med guld. Slutresultatet blir både vackrare och mer hållbart.”

Alltså: Ur askan från den nedbrunna kärnfamiljen kan något bättre resa sig?

Jag fnyser åt vad jag uppfattar som självhjälpsspråk med ett stråk av ”nyandlig visdom.”

Vad blir nästa tips, ett buddhistiskt silent retreat i Värmland? Med vilka pengar då?

Nope. Anna kommer med fattigmans-healing. Räcker över en liten påse torkat bös jag spontant vill kasta i soporna.

”Lägg örterna i hett vatten och ställ på golvet, klä av dig naken och sänk ner snippan över ångorna”, säger hon. Mina näsborrar fladdrar aggressivt. Anna flinar och trollar fram en flaska vin ur väskan.

Tack gode, gode Gud.

Skilsmässobarn jämförs med Bonusfamiljen

På SVT visas just nu dramaserien ”Skilsmässobarn”.

Många har (lite slarvigt) jämfört serien med ”Bonusfamlijen”, trots att de skiljer sig drastiskt åt i både innehåll och tonalitet.

Här följer vi främst de vuxna barnen när de tacklar dysfunktion som grundlagts av egoistiska eller allmänt fumliga föräldrar tio, femton år tidigare.

Om man ser serien som ett facit för oss separerade på ”hur det blir sen” är det en rätt bister framtid vi går till mötes.

Fyra avsnitt in undrar man om det går att laga något som varit trasigt så länge.

Fem syskon med fem olika verklighetsuppfattningar – plus föräldrar med egna narrativ och oläkta sår. Ugh.

Streamingtjänster brukar varna tittare för ”tobak och dåligt språk” men vi skilsmässobarn förväntas hantera verkligheten helt utan förvarningar eller skyddsåtgärder.

Serieskaparna träffar ofta rätt

För serieskaparna träffar ofta rätt. Den övergivna dottern inleder själv en relation med en upptagen småbarnspappa, den konflikträdda sonen smälter in i inredningen när bråken stormar medan den (biologiskt) faderlösa dottern gjort det till sin livsuppgift att vinna bonuspappans kärlek genom perfekt duktighet.

Japp, här finns något för alla skilsmässobarn att spegla sig i.

För egen del slår skildringen av den egocentrerade patriarken (spelad av Gustaf Hammarsten) hårdast.

Med imponerande envishet avvärjer han alla närmanden från sin kontaktsökande avkomma.

I stället blir katten kärlet där han, inför den övergivna dottern, öser ner sin kärlek.

”Pappa är här, nu blir det gos”, kurrar han med en mjukhet hans verkliga barn endast kan drömma om.

Skaver i kärnfamiljer

Visst, det skaver i kärnfamiljer med.

Men jag inbillar mig att den tidigt satta intimiteten, kärleken, erbjuder visst smörjmedel i relationerna.

Eller inte. Kanske är logistiken deras enda fördel? Att inte behöva samordna tusen olika fritidsaktiviteter, semestrar och skollov med tio andra vuxna och barn.

Att inte tvingas skicka tusen sms om dagen med frågor om var fotbollsskorna tagit vägen eller (river håret) de FÖRBANNADE täckbyxorna?

Nej, vi saknar inte gamla sortens skilsmässor där en förälder försvann, eller flyttade med lillasyster till Malmö medan storebror stannade i Boden. Jag växte själv upp i en sådan psykstörd konstellation; en erfarenhet som länge höll mig immun mot eget familjebildande.

Men fuuuuck vilket enkelt vardagspussel de måste ha haft!

Det må råda en konservativ trend i samhället, men antalet skilsmässor minskar inte. Däremot har antalet logistikproffs ökat explosionsartat.

Så även mängden charmoffensiver.

Exets nya har förhäxat mig

Första gången exets nya tjej besökte mig var hon klädd i vacker klänning, det blonda håret böljade över ryggen och i handen höll hon en flaska vin.

Jag ska vara ärlig: hon har förhäxat mig.

Barnen vann hon (bland annat) genom att ge dem kinderägg varje gång de sågs. Märk väl: det är så här en barnpsykolog jobbar, ta gärna anteckningar!

Sex år har passerat sedan dödsskuggans dal, familjeträdet har förgrenat sig och spretar numera som ett vildvuxet buskage.

Trots serier som ”Skilsmässobarn” och andra rapporter om kommande utmaningar ser jag positivt på framtiden.

Kanske har vi haft tur, då just vår nya familj består av personer som arbetar övertid för att få det att fungera. Tack vare detta har mina barn numera fyra dedikerade vuxna i stället för två.

Säg inget till Anna, men jag när jag tänker på oss händer det att jag viskar

Kintsugi
Kintsugi
Kintsugi