Publicerad 29 apr 2026 kl 05.00
I ”Den ropande flickan” balanserar Ulrika Kärnborg på gränsen mellan fiktion och fakta.
Mikaela Blomqvist undrar om osäkerheten har en mening.
Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.
Foto: Magnus Bergström / Romanus & Selling
Öppna bild i helskärm
Mikaela Blomqvist är litteratur- och teaterkritiker Göteborgs-Posten.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Minnet är bedrägligt. Det finns anledning att tvivla både på andra och sig själv. I Sverige har vi en rad uppmärksammade rättsfall som visar det, till exempel fallen Thomas Quick och Catrine da Costa, där man fäste stor tilltro till helgalna utsagor med katastrofala resultat.
Öppna bild i helskärm
Utgångspunkt för Ulrika Kärnborgs nya roman ”Den ropande flickan” är ytterligare ett sådant mål. Södertäljefallet uppmärksammades stort i medierna under tidigt 1990-tal. Kanske inte så konstigt när polisen grävde efter kvarlevor från barn som skulle ha dödats som del i rituella sexuella övergrepp. Uppgiftslämnare var en flicka vars föräldrar redan hade blivit dömda för övergrepp mot henne.
Kärnborg förhåller sig nära historiska fakta utan att skriva dokumentärt. Att det rör sig om verkliga händelser nämns inte ens, varken i själva boken eller i förlagets presentation. Är det etiskt rätt att göra fiktion av en historia som är förknippad med så mycket lidande? Jag är och förblir osäker på det.
Fast kanske finns det en mening med just osäkerheten, för ”Den ropande flickan” ger inga definitiva svar. Boken är berättad ur fyra olika perspektiv och utspelar sig i två olika tidsskikt. Det är flickan Mirjam, hennes bästa vän Rebecka, Rebeckas fostermor Birgit och Rebeckas pojkvän Daniel. Ofta – men inte alltid – överlappar deras historier varandra.
I romanens nutid tycker sig Rebecka skymta sin forna väninna, vilket får henne att börja minnas. Den långa, smala, mystiska Mirjam betraktar hon med beundrande och avundsam blick. Även efter att det framkommer att hon lider av anorexi och är offer för incest. Då får Mirjam dessutom Birgits hela uppmärksamhet.
Birgit blir i sin tur uppfångad av rörelsen för incestoffer och fortsätter engagera sig i den långt efter att Mirjam har försvunnit ur hennes liv. Socialtjänsten och polisen betraktar hon med misstänksamhet. Bättre då med den okonventionella psykoterapeuten Åsa som hon skickar Mirjam till. Det antyds att Åsa aktivt manar Mirjam att börja minnas mer.
Daniel återger i sin tur en episod som stöder Mirjams historia. Han har själv blivit utsatt för ett övergrepp av en man som utgav sig för att vara hennes far. Dock under felaktigt namn, varför händelsen förblir något diffus. Rebecka har ett liknande minne, av hur fadern har visat en porrfilm för henne och Mirjam.
Sist att få ordet är Mirjam själv. Paradoxalt nog är hon den av de fyra som bäst har förmått att gå vidare med sitt liv. Det där om ritualmorden var inte sant, resonerar hon. Men hon blev utsatt för incestuösa sexuella övergrepp och dessutom såld till främmande män.
Så kallade bortträngda minnen har ju blivit en debattfråga igen.
När boken är som bäst lyckas Kärnborg visa på den stundtals diffusa gränsen mellan sanning och lögn, hur vi alla är fångade i vår subjektivitet. Fast jag önskar att hon hade ägnat just minnet, och psykoterapins roll i förhållande till det, större uppmärksamhet. Så kallade bortträngda minnen har ju blivit en debattfråga igen.
I stället är ”Den ropande flickan” en roman med drag av underhållningsgenren true crime. Prosan har ett starkt framåtdriv och till ovan listade hemskheter lägger Kärnborg ytterligare en mörk hemlighet som får tjäna som intrig.
Det tycks mig motsäga romanens egentliga ärende – att nyansera. Till sist förklaras det mesta av ett enskilt brott.
ROMAN
ULRIKA KÄRNBORG
Den ropande flickan
Romanus och Selling, 315 s.
Visa mer
Av Mikaela Blomqvist
Ulrika Kärnborg är kritiker på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Mikaela Blomqvist, litteratur- och teaterkritiker i Göteborgs-Posten.