Förra veckan skrev Victor Malm en artikel om litteraturkritikens plats i P1.
Nu fortsätter Expressens kulturchef artikelserien om litteraturen i offentligheten.
Victor Malm fortsätter sin artikelserie om kritiken i den digitala offentligheten.
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärmVictor Malm
KULTURKRÖNIKA. Jag kan föreställa mig en framtid, säg om fem-sex år, när ingen längre pratar om litteratur i den breda offentligheten. Litteraturkritiken har försvunnit och läsvanorna har blivit så svaga att böcker är en angelägenhet för en liten analog elit.
Jag kan också föreställa mig motsatsen.
En framtid när böckerna – en seriös litterär kultur – återigen är en given del av det gemensamma, för det är ju så det har varit, länge.
Men det är ett val och vi gör det nog nu. Det är lätt att förstöra institutionellt kapital, dyrt och svårt att bygga.
Högerbusfröna på Kvartal belyste detta indirekt när de förra veckan granskade det SOM-uppmätta förtroendet för public service, och lyckades avslöja en för journalistiken allt viktigare sak: Att mäta är svårt.
Man mäter sällan det man tror att man mäter.
Och börjar man styra en organisation efter det som är enkelt att mäta får det garanterat paradoxala effekter. SVT kan lägga sin årsbudget på att mäta förtroendet hos allmänheten och tittarsiffrorna på SVT Play utan att lyckas få korn på vad som skapar förtroendet och tittarsiffrorna. Det kan rentav visa sig att sambandet mellan förtroende och tittarsiffror är omöjligt att mäta.
Förra veckan räknade jag i denna kolumn mängden litteraturrecensioner i Sveriges Radio hittills i år.
Den insikten kallas ibland Goodharts lag efter ekonomen Charles Goodhart, som menade att ett mått slutar vara ett bra mått när det blir ett mål.
Ett tankeexperiment: Tänk om högerväljare – vars krympande förtroende ligger bakom många av SVT:s nojor – i högre utsträckning än vänsterväljare vill ha ett public service som ägnar sig åt ambitiös, humanistisk bevakning av konstarterna? Tänk om de dessutom vill att public service ägnar sig åt denna bevakning, trots att själva bara tar del av inslagen någon gång ibland. Jag säger inte att det är så, men möjligheten finns att de vill leva i ett samhälle som energiskt ägnar sig åt skönhet, bildning och mening, därav populariteten hos en figur som Lars Trägårdh.
Lars Trågärdhs popularitet – ett tecken på att konservativa vill ha mer bildning?
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
Jessika Gedin är programledare för ”Babel”.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärm
En vanlig konservativ uppfattning är ju att allmännyttiga institutioner – och dit räknar jag litteraturen, konsten, musiken – påverkar hela samhällsväven, inte bara människorna som faktiskt konsumerar dem. Den som aldrig läser en roman kan ändå vilja leva i ett land som läser romaner.
Skulle det vara så får mediernas mätmetoder genast problem. De är simpla. Avråder oss från att betrakta verkligheten som komplex och uppmuntrar till att följa klickstaplarna som gäss på led.
En hypotes: förtroendeskadligt!
Förra veckan räknade jag i denna kolumn mängden litteraturrecensioner i Sveriges Radio hittills i år. Summa: meningslöst få. Denna vecka har jag låtit bli att göra samma sak med SVT, det kändes onödigt.
Annons
En mätning som visar att de recenserar fler böcker än radion vore lika sensationell som en nyhet om kommersiellt betydelsefulla oljefyndigheter i Östra Göinges skogar.
Alltså den journalistiska teknik som utvecklades för att offentligt härbärgera litteraturen som kunskapsform.
Tre skickliga kritiker återkommer så sporadiskt att jag utgår från att de får uppdrag för att sändningstillståndet ålägger cheferna att publicera en minimimängd litteraturkritik. Någon gång då och då recenserar Per Andersson nyutkommen sakprosa, Ulrika Milles och Ingrid Elam pratar ibland om skönlitteratur. Kulturnyheternas jämförelsevis enorma redaktion fyller vanligen etern och flödet med småintressanta notiser från kulturvärlden. ”Babel” finns förstås, Jessika Gedin är en utmärkt kulturjournalist, men det är – precis som ”Lundströms bokradio” – något annat än litteraturkritik.
Alltså den journalistiska teknik som utvecklades för att offentligt diskutera litteraturen som kunskapsform.
I praktiken verkar SVT inte tro på den.
En välvillig förklaring är att journalistiken har blivit homogen. De flesta har likadan bakgrund: journalisthögskola eller folkhögskola, sedan jobb. Gör man chefskarriär börjar man som nyhetschef och klättrar vidare. Akademikerna är få, politrukerna också; kvaliteten på den professionella journalistiken är historiskt hög, men kanske kommer den med en kostnad. Den humanistiska bildningskulturen var under stora delar av 1900-talet en betydande del av medierna, och gjorde public service till en folkbildande institution mitt i samhället. Nu har den trängts undan, allt mer glömts bort.
Inte för att någon är motståndare till bildning och humaniora, utan för att den redaktionella bildningsbakgrunden är smalare. Färre på redaktionerna kommer från universitetsämnen som filosofi eller litteratur- och konsthistoria, vilka en gång låg till grund för en lika avancerad journalistik om konstarterna som den om politik och ekonomi. I dag vet journalister precis hur ett riksdagsval ska bevakas, men inte lika ofta att konstnärlig reflektion formar ett land i lika hög grad som politik, fast annorlunda – att litteraturen påverkar kvaliteten på vår gemensamma fantasi och föreställningsförmåga snarare än våra lagar.
Den naturliga reaktionen på Gärdet i Stockholm borde vara att ta ansvar och öka bevakningen.
Eftersom nyhetsjournalistiken är av så hög kvalitet ser jag detta som en god förklaring till att litteraturkritiken är så lågt prioriterad. På frågan om vad vi ska ha public service till kan man ju svara: ”Politikbyrån”.
Ett smalt och djupt program för fåtalet som anser att manliga folkvaldas oförmåga att ordentligt knyta en slips faktiskt angår demokratin. Inte gjort för att nå de många, utan för kärnan, nördarna, de överintresserade. Vilket är utmärkt. Men frågan måste ställas: Varför inte ett för de stora konstarterna?
Många lokaltidningar har de senaste åren skrotat sin litteraturbevakning. Skälen går att förstå; de är hårt pressade och måste göra kommersiella prioriteringar. Den allmänna trenden är entydig.
Den naturliga reaktionen på Gärdet i Stockholm borde vara att ta ansvar och öka bevakningen, i allmänhetens intresse ersätta det som går förlorat. Det skulle stärka förtroendet för public service; människor över hela den politiska skalan vet hur väl den starka kulturen och bildningen har tjänat Sverige. De vill inte leva i ett land där böcker har blivit en subkultur.
I stället är public service i allmänhet – och SVT i synnerhet – sämst i klassen på litteraturkritik.
Den lattjolajbanifierade politikbevakningen i ”Taxi Fouad” och ”Fördomsshowen” (se min kollega Gunilla Brodrej, 30/4) ser säkert fin ut på mätstaplarna. Men ännu har ingen uppfunnit ett sätt att mäta hur mycket institutionellt kapital som man tuttar eld på med såna prioriteringar.
Victor Malm är kulturchef på Expressen. Detta är andra delen i en artikelserie om litteraturkritiken i den digitala offentligheten. Läs den första delen här.