Publicerad 3 maj 2026 kl 14.00
På Färgfabriken visas ”Att slå rot” som tar avstamp i Simone Weils bok med samma namn.
Emet Brulin ser en spretig grupputställning som blandar det lokala med globala.
Moa Israelsson, ”Marks and bleeds”, 2023.
Foto: Johan Österholm / Färgfabriken
Öppna bild i helskärm
Installationsvy, ”POST (Simone Weil)”, 2025 av Thomas Hirschhorn.
Foto: Johan Österholm / Färgfabriken
Öppna bild i helskärm
Emet Brulin är doktorand i filosofi och kritiker.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Skir grönska i almarnas annars nakna grenverk. Några bilar passerar Kungsträdgården i försommarnatten. Stockholms bästa tid. I Hannah Ljunghs videoverk ”Almarna” återkallar kör och bild almstriden 1971. Med Färgfabrikens grupputställning ”Att slå rot” förvandlas denna skärmytsling, som av den lokalpatriotiska historieskrivningen gjorts till monument av motstånd, till altartavla mot salens bortre gavel. Som utställningsgest lutar det mer åt att slå vakt om den rot som satt sig än att bädda för det nya.
Med det kanske är som det ska vara. På Färgfabriken samlas ett dussintal konstnärer under en titel lånad från filosofen Simone Weils bok ”Att slå rot”. Där heter det att ”en människa har rot när hon […] värnar vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden”. Att slå rot handlar i så fall mer om historien än om att öppna mot det nya. Kanske är det bara jag som trodde att slå rot hörde våren och de blommor som ska komma till.
Installationsvy av videoverket ”Almarna” av Hanna Ljungh, 2024.
Foto: Johan Österholm / Färgfabriken
Öppna bild i helskärm
I salens centrum finns dock Leone Continis installation, ”The sprouting house”. Ett stort foto från 1970-talsodlingar i närbelägna Vinterviken och en jordhög från Stockholm med göl som rotar utställningen i myllan där vi står. I jordhögen och de tillhörande sticklingarna återfinns vårens spröda växter som spricker upp. Även om det är fin jord och charmig damm drar denna jordkonst åt det moraliserande och tar stadsbons perspektiv över naturens: det som hålls fram blir till kuriosa.
Installationsvy Jumana Manna, ”Wild relatives”.
Foto: Johan Österholm / Färgfabriken
Öppna bild i helskärm
Då är vår tids konstitutiva rotlöshet lättare. Där Heimats almar och mylla ger plats åt kringflackandet över hav och kontinent. Jumana Mannas film ”Wild relatives” följer några fröers färd från Svalbard till libanesisk och syrisk jord och flätar samman krig, jordbruk och klimatkris. Behållningen är mer regissörens förmåga att hålla kameran still och låta det konkreta växa än de geopolitiska förflyttningarna. Manna accentuerar livet som levs mot rotlösheten som omgärdar det.
Han menar nog väl men det påminner mer om något från barnens fritids.
Som för att täcka en annan betydelse av att sätta rot har den schweiziska stjärnan Thomas Hirschhorn bidragit med några taffliga kartong- och citat-assemblage som ska gestalta ett förbehållsfritt samtal med Simone Weil. Han menar nog väl men det påminner mer om något från barnens fritids än Weils förtätade filosofi. Det är falskt att förenkling skulle vara bästa sättet för idéer att få fäste.
”Att slå rot” är typisk för Färgfabriken i det att den kombinerar 1970-talets ”gräv där du står”- mentalitet med ett globalt migrations- och ekologiskt samvete. På så sätt blir den lite tandlös, men myspysigt och som gjort för att känna sig medveten om världens hemskheter och det lilla perspektivets möjligheter. Moa Israelssons i salen fritt hängande ryggsäckar förkroppsligar då kanske ändå rotsättandet bäst: det är bagaget som består.
KONST
ATT SLÅ ROT
Färgfabriken, Stockholm
Till 18/6
Visa mer
Emet Brulin är doktorand i filosofi och kritiker.