Tove Folkessons nya roman är oväntat fattig
share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
Tove Folkesson (född 1981) fick sitt genombrott 2014 med romanen ”Kalmars jägarinnor”. Med Ölandssången fick hon 2017 Aftonbladets litteraturpris och hon är nu aktuell med ”Min farsa var kommunist”. Foto: Matilda Hildingsson
”Min farsa var kommunist” av Tove Folkesson
I Tove Folkessons trilogi om Eva Zackrisson fladdrade emellanåt en excentrisk pappa förbi. Han gick runt i kavaj med skinnlappar, alltid med en glödande Commerce i nypan, och muttrade ”småborgerligt” om allt han ogillade (det mesta). Hans humör var som ett oväder, men som läsare förstod vi att stora drömmar ven som ett tvärdrag genom honom.
I ”Min farsa var kommunist” – en epilog till trilogin – har fadern flyttat från Sundbyberg till Öland, där även berättarjaget bor. I en stuga där golvtiljorna ligger rätt mot sandjorden och väggarna är tätade med tidningspapper går han runt och knäcker trefemmor, eldar upp gamla gummistövlar på baksidan. Emellanåt försvinner han från radarn, men dyker upp på Facebook i obskyrt iscensatta bilder från andra sidan jorden, som skrämmer slag på dottern.
Äntligen ska vi få lära känna denna blandning av Pettson och Ung Rebell på djupet, tänker jag. Han är trots allt spännande: uppvuxen under eländiga förhållanden i ett kalkbrott i Finland, medlem i Förbundet Kommunist – det mest intellektuella av bokstavspartierna – och senare gift med en stjärnlingvist. Är han möjligen ett missförstått snille? Kanske bipolär? Vad vävs hans drömmar av?
Men om pappan var flyhänt tecknad i trilogin framstår han här snarare som ett dekonstruerat ansikte av den kubistiska Picasso. Som en gubben i lådan dyker han upp med en Abba Teenz-keps och muttrar något – försvinner lika snabbt. Folkesson verkar inte särskilt intresserad av honom. I stället porträtteras berättarjagets vardag med barnet på ön, när de kallmurar, plockar nässlor, badar.
Fine, tänker jag: Folkesson har alltid varit duktig på att spänna ut en brinnande stjärnhimmel över en grå vardag. Men förvånande nog skriver hon plötsligt som en osäker debutant. Jag har läst den här boken så många gånger förut: ett tunt lager lyriskt språk stryks över en händelselös tillvaro med ett barn. Med ett billigt trick för att skapa suggestion kallas barnet ”barnet” och modern ”modern”. Som läsare kvider man: nej, du kan inte skriva som Sara Stridsberg. Och nej, det blir inte ”lyrisk prosa” bara för att du använder ordet ”balsampoppel”. I slutändan framstår det som en väderleksrapport från en långtråkig vabbdag.
Jag hade inte väntat mig att Folkesson skulle skriva en så fattig bok. Genomgående skramlar replikerna som tomma burkar som blåser ner för en slänt. När de någon enstaka gång ges densitet framstår det mest som manierat: som när berättarjaget utbrister ”Du vet inget om mig” till pappan. I slutet av boken berättar modern en modifierad version av Ikarosmyten för barnet, där pojken med vaxvingarna inte drunknar utan lever ett lågmält liv som bonde efter fallet. Jag antar att det ska föreställa en sensmoral till faderns liv – men som läsare blir man bara generad. Vad får Folkesson att tro att hon skrivit en text som kan bära en sådan myt?
”Ölandssången”, den tredje boken om Eva Zackrisson, var enligt mitt tycke den mest finstämda delen i trilogin. Om man får fortsätta att använda musiklingo så framstår ”Min farsa var kommunist” som en pinsam reunionplatta där bandet förälskat sig i sitt eget sound. Inte ens de mest inbitna fansen kommer uppskatta detta.
Rasmus Landström är Aftonbladets litteraturredaktör.
FAKTAROMAN
» Min farsa var kommunist
Tove Folkesson
Norstedts
Läs merCafé Bambino: Bimbofication kinks, Moderaternas kvinnor & autofiktionens död
Bimbofication kinks, Moderaternas kvinnor & autofiktionens död
59:38
Rötterna, snäckorna och rummen som skakar
37:56