Capcom har verkligen startat 2026 i ett rasande tempo. Med nyss släppta stortitlar som Resident Evil: Requiem och Monster Hunter Stories 3 skulle man kunna tro att de lättar lite på gasen, men tvärtom. I en tid då de stora utvecklarna mer och mer endast vågar satsa på sina välkända spelserier så är det en frisk fläkt när det då och då lanseras någonting helt nytt. Med Pragmata visar Capcom att singleplayer-spel lever i allra högsta grad.

Vi följer rymdfararen Hugh Williams och hans kompanjoner som är ute på uppdrag. Något på månen verkar ha gått snett och de är på väg för att laga felet. Vi befinner oss i ett universum där 3D-skrivare blivit en stor del av vardagen vilket har lett till att det numera inte bara printas små pennhållare utan hela byggnader, robotar och allt vad de innehåller. Månbasen är den första helt 3D-printade byggnaden och det är det nya materialet Lunafilament som gör det möjligt att massproducera byggnader. Man låter också en AI kallad IDUS ta hand om allt som ska byggas. Detta skapar givetvis stora problem. För när Hugh och gänget kommer fram så är det tydligt att något är galet.

Det första som möter oss är en ganska statisk, vit och kall byggnad. Det är tydligt att detta är en rymdbas där allt har sin plats. En bit längre in förändras dock läget och sällskapet attackeras av en android och olyckan är ett faktum.

Hugh skiljs från sina kollegor och behöver nu ta sig där ifrån. Det är lättare sagt än gjort skall det visa sig. Ju längre in i basen man kommer desto tydligare blir det att någonting har hänt med 3D-skrivaren. Vägg har blivit golv och tak har blivit vägg. Möbler har printats fast på helt fel ställen och allting känns konstigt.

En kort bit in i prologen räddas man av spelets verkliga stjärna, Diana. Det står snabbt klart att Diana är en android med ett barns röst och utseende fast med en AI som hjärna. Hugh, som tydligt verkar ha tagit avstånd från barn i hela sitt liv tycker först att det är en pina att behöva svara på en massa frågor då Diana inte verkar veta speciellt mycket om världen utanför rymdbasen. Hon är nyfiken som ett barn men processar svaren hon får som ettor och nollor vilket skapar en härlig dynamik i sättet hon ser på Hugh och läget de befinner sig i. Han inser dock snart att han behöver henne för att lyckas ta sig hem igen. Från den punkten sitter Diana ständigt på hans rygg.

Det är en häftig upplevelse att få kliva in i Pragmatas värld. Eftersom världen är printad så är det lätt att köpa att den ser ut som den gör. Det behövs inga kluriga förklaringar eftersom det är skrivaren som har skapat alltihop. Det skapar också en värld där plattformar och konstigt placerade hinder inte ifrågasätts av spelaren. Istället utnyttjas detta till spelets fördel och hela världen blir på så sätt ett pussel, helt naturligt. Detta bidrar också till att man hela tiden vill utforska mer och mer.

Diana har tack vare sina robotegenskaper möjlighet till att hacka alla de olika terminaler som stängts och blockerat deras väg framåt genom basen. Genom att hålla in axelknappen nära en terminal så öppnas ett litet minispel som behöver klaras av innan dörrar eller hinder kan öppnas. Till en början kan det te sig extremt lätt men i senare stadier av spelet behöver man verkligen fokusera då man samtidigt har fiender som attackerar.

Diana är också livsviktig att ha i spelets strider då hon även kan hacka alla de fienderobotar som gör allt i sin makt för att stoppa deras väg framåt. Utan henne gör Hughs vapen ingen skada alls vilket hela tiden skapar stressiga men väldigt underhållande situationer.

Genom att hålla in samma axelknapp och sikta på en fiende så dyker det upp ett rutnät som du som spelare behöver navigera dig igenom i realtid. Genom att använda de fyra huvudknapparna på handkontrollen så navigerar man sig fram ruta för ruta mot målet.

När man väl lyckats utföra hacket så skadas fienden och gör den mer sårbar under en stund för Hughs vapen innan man behöver upprepa proceduren tills roboten är oskadliggjord. Till en början är detta en rätt lätt uppgift då man oftast bara behöver möta en fiende i taget men allt eftersom så kommer man att stå öga mot öga med många androider samtidigt. Alla med olika attacker och svagheter.

Som tur är så har man både en stor arsenal och andra hjälpmedel för att så smidigt som möjligt kunna ta sig an farorna på månen. Allt eftersom äventyret fortsätter låser man upp möjligheten att 3D-printa nya vapen. De är indelade i olika kategorier men för enkelhetens skull kan vi kalla dem för offensiva och defensiva hjälpmedel.

De offensiva är vapen, som kan likställas med hagelgevär, granatkastare och annat som är skapade för att göra maximal skada. De defensiva har mer variation och innefattar allt från sköld, digitala spindelnät och lockbeten för att dra bort uppmärksamheten från en själv.

Det gäller att variera vapnen i realtid samtidigt som man försöker knäcka deras yttre skydd genom att hacka dem. Till sin hjälp i hackandet har man också tillgång till olika förmågor som gör det enklare att ta sig an fiender. Under spelet låser man nämligen upp olika förmågor som Diana kan använda sig av under själva hackandet. Dessa varierar också kraftigt och kan spela en otroligt viktig roll mot de större robotarna.

Genom att styra sig genom de rutor som innehåller en förmåga så kan man kombinera olika attacker innan man bestämmer sig för att slutföra själva hackandet. Väljer du att svänga igenom en ruta som till exempel tillfogar överhettning är det större chans att roboten blir för varm för att strida när hackandet är utfört. Kombinerar man överhettning med till exempel en ruta som innebär extra skada så kan man snabbt oskadliggöra en fiende.

Det gäller att välja när och var man använder dessa hjälpmedel för man kan bara ha ett begränsat antal på sig samtidigt. Det gör att man kanske väljer att navigera runt dem för att på så sätt spara dem till en starkare fiende. Det må låta krångligt men Pragmata guidar dig som spelare väldigt pedagogiskt genom hela spelet. Du har alltid möjlighet att prova dina nya förmågor innan det blir skarpt läge.

Detta upplägg gör Pragmatas strider otroligt underhållande och roliga. Det finns sällan tillfälle att andas ut så det gäller att jobba på sina taktiker beroende på vilka sorts robotar man möter.

Crowd control är en av de viktigaste egenskaperna att lära sig för då kan man separera fienderna både från en själv och från varandra. Genom att låta några attackera en kopia av en själv så får man lite tid att planera sina hack-attacker på bästa sätt för att maximera skadan. Det är väldigt tillfredställande att lyckas med sin plan och komma ur en strid utan en enda skråma.

Pragmata är ett spel som belönar variation och olika tankesätt, samtidigt som det kan straffa spelaren enormt mycket om man tappar fokus. Ibland tycker jag dock att det blir lite för rörigt i striderna på grund av allt som sker samtidigt. Att lyssna på Dianas varningar hjälper dock en hel del och jag lyfter på hatten till Capcom som vågar testa lite nya ideér.

Det är tydligt att Pragmata är ett spel från den gamla skolans actionspel som släpptes till Xbox 360 och PlayStation 3. Det märks att spel som till exempel Vanquish har inspirerat en hel del. Tempot är skyhögt och actionmätaren har vridits upp till max. Hugh ser till och med ut som huvudpersonen i ovan nämnda spel.

Givetvis erbjuds en gammal hederlig dashfunktion som gör att man snabbt kan ta sig ur kniviga situationer samt nå platser som hade varit omöjliga utan den. I världen finns uppgraderingspoäng utspridda och vissa kräver en hel del tankeverksamhet för att få tag i. Tack vare Dianas scanfunktion så ser man iallafall var de finns vilket gör att man kan fokusera på hur man ska ta sig dit.

Detta tycker jag också är ett utmärkt sätt att få mig som spelare att utforska varje område grundligt. Det är också tydligt utmärkt i menyn hur många föremål som finns att samla i varje område vilket också bjuder in till att samla precis allt. Inte bara för att samla utan för att det också gör stor skillnad för ens framtida överlevnad. Det finns mängder av saker att uppgradera och det mesta har sin egen valuta. Allt är prydligt och pedagogiskt uppställt vilket underlättar när man väljer vad man vill förbättra.

Något som också imponerar stort på mig är världen som Pragmata bygger upp. När man för första gången kommer ut från de trånga korridorerna och möts av en 3D-printad modell av Time Square i verklig skala är ett av många minnesvärda ögonblick i spelet.

Bilar har printats upp på skyskrapornas väggar. Överallt ligger högar av misslyckade utskrifter som visar att allting inte är som det ska. Man får känslan av att man befinner sig i en utopi som råkat gå åt skogen någonstans på vägen.

Vi får vandra genom stora grönområden och vara tyngdlösa på månens yta. Allting är väldigt vackert och storslaget. Animationer på de olika androiderna är mästerligt utförda och att se Dianas hår sväva runt i tyngdlöshet är riktigt imponerande. Trots att jag har spelat spelet i Quality-inställningen flyter allting på smidigt och i hög bilduppdatering.

Världen är uppdelad i flera olika banor som låses upp allt eftersom man avancerar i storyn. Detta är en lösning jag gillar för det är ett smart sätt för utvecklarna att kunna göra varje område unikt på sitt eget sätt. Alla banor skiljer sig åt både i utseende och pusselmoment vilket gör att spelet aldrig känns speciellt upprepande.

Mitt i detta finns också spelets hub dit man närsomhelst kan åka för att vila upp sig, uppgradera grejer eller ta sig an små utmaningar för att på så sätt samla på sig ännu fler uppgraderingsmöjligheter. Även där stöter vi på en karaktär som verkligen påminner om spelen från förr.

Det är inte ofta jag nuförtiden känner att jag verkligen vill samla allt som spelet erbjuder men Pragmata gör det så smidigt och pedagogiskt att jag njuter av att försöka hitta minsta lilla grej.

Diana är som sagt spelets stora stjärna. Hon är lätt att tycka om och hon växer genom hela spelet med sitt sätt att tolka och se världen. Hugh tycker jag dock inte lika mycket om som karaktär. Mycket på grund av det undermåliga röstskådespeleriet.

Förmodligen har man inte spelat in Dianas och Hughs dialoger samtidigt vilket gör att deras dynamik känns extremt ojämn i många lägen. Ibland glimrar det till och vi får dela några riktigt fina ögonblick mellan de två men oftast faller det bara platt. Dock tycker jag om storyn överlag, även fast den inte överraskar på något sätt så är den tillräckligt indragande för att jag vill se vad som händer härnäst.

Pragmata är en av årets stora överraskningar för mig. Det når mig på många olika plan och tar mig tillbaka till en tid då allt i spelvärlden inte behövde vara så stort och allvarligt.

Ibland vill jag bara ha ett rejält actionäventyr där bra spelmekanik och coola miljöer är det viktigaste. Här får jag det bästa av vad ett actionspel bör vara. Det är utmanande på precis rätt sätt med ett stridsystem som tvingar mig som spelare att hela tiden tänka taktiskt fast samtidigt vara snabb i både fingrar och huvud. Det håller mig på tårna genom varje strid belönar mig när jag lyckas.’

Att blanda in en 3D-skrivare som byggt upp världen är en smart lösning för att kunna sätta sin egen twist i både plattformsmoment och utseende. Ingenting känns konstigt när man vet att det är en galen AI som håller i rodret.

Ibland kan jag tycka att kontrollen inte riktigt är tillräckligt exakt för att lyckas med alla hopp som krävs för att snabbt kunna ta sig förbi hinder. Ibland missar jag kanter på grund av att det känns lite klumpigt att styra Hugh. Detta är dock ingen stor grej och absolut ingenting som tar bort känslan av att Pragmata tveklöst är ett av årets bästa spel.

–––––––––––––––––––
 

Vi har fått denna produkt från tillverkaren. Eftersom GameElite.se är helt oberoende har tillverkaren inte kunnat påverka recensionens innehåll (läs mer).

–––––––––––––––––––

Hitta fler bra deals här »

Relaterade

Det Bra

  • Nytänkande stridssystem

  • Magnifikt världsbygge

  • Utmanande på rätt sätt

Det Dåliga

  • Ojämn dialog

  • Oprecis kontroll

9

Written by: Roger Nilsson