Centralbankernas dilemma
Samma logik gäller statsskulderna. Under lågränteåren kunde höga skulder hanteras med hjälp av tillväxt, låg inflation och centralbankernas obligationsköp. Nu är kalkylen tuffare.
Försvar, demografi, energiomställning och industripolitik kräver mer offentliga resurser. Väljarna har vant sig vid att staten ska absorbera chocker: pandemier, elpriser, krig och realinkomstfall. Politikens spontana svar är att lova skydd. Marknadens svar kan bli att kräva högre ersättning.
Det betyder inte att staten ska bli passiv. Riktade investeringar i energi, försvar och infrastruktur är nödvändiga. Men skillnaden mellan investering och kompensation blir avgörande. Finanspolitik som stärker utbudssidan kan minska stagflationsrisken. Finanspolitik som skyddar alla från alla kostnader riskerar att permanenta problemet. Den köper tid, men kan också göra räntan högre.
Centralbankernas dilemma blir därmed mer politiskt än deras mandat medger. Höjer de räntan för att markera närvaro mot inflationen förvärras en svag tillväxtbild. Sänker de för att stötta ekonomin kan hushåll, företag och marknad börja tvivla på inflationsmålet. Ligger de stilla kan de anklagas för att göra för lite åt båda problemen.
Därför blir kommunikationen nästan lika viktig som räntenivån. Centralbanken måste inte bara fatta rätt beslut, utan också förklara vilken risk den är mest rädd för.