Jonas Bonnier

Publicerad 8 maj 2026 kl 08.28

Jag känner mig lurad av succéprogrammet.

”Sveriges mästerkock” har ett stort problem, menar Jonas Bonnier.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jonas Bonnier

Nervositeten får dem att svettas och darra, självförtroende är som bortsprunget när de en efter en går in i restaurangen där domarna väntar. De tävlande ställer ner sina tallrikar och tar ett steg tillbaka, redo att försvara och förklara sig. Och det är precis då, när matlagarna i Mästerkocken försvinner ur bild och domarna ska provsmaka deras rätter, som succéprogrammet blir som allra sämst. 

Eller bäst, för den som gillar det absurda och fullständigt oförutsägbara. 

Vi som tv-publik har genom dramatiska klipp fått följa förberedelserna; bevittnat de tävlandes ångest över misslyckade temperaturer, skurna såser och glömda lökar. Nu ska maten smakas av, nu ska någon förlora och någon vinna. Och här övergår tävlingen till den sortens bedömningssport som i grunden alltid är orättvis. Är det verkligen gott, eller tycker juryn bara synd om Mathilda och att hon är ”bra tv”? De tre jurymedlemmarna visar inga reaktioner. De skär och tuggar och stirrar oss och matlagarna stint i ögonen, och utbrister sedan: ”underbart” eller ”fruktansvärt”. 

Men vad betyder ”för salt” eller ”tryck på med smakerna”? Ingen vet, tycks det, varken de tävlande eller vi i tv-soffan. Så skickas den ene efter den andra hem som förlorare, och jag känner mig lurad. Jag menar, visst ska man ha tillit till sina medmänniskor, men kan man verkligen räkna tv-producenter av framgångsrika programformat till den kategorin?

Var det alltså skorna, och inte Sabastian Sawe, som sprang 1:59:30?

Ju mer rättvis man kan göra en tävling, desto bättre. Regler ska vara tydliga, det ligger i ordets natur. Folk som protesterade mot VAR-bedömningen i fotboll eller de numera obligatoriska elektroniska linjedomarna i tennis; hur tänkte ni? Vad var dåligt? Konståkning är vackert och puckelpist dramatiskt, men när poängbedömningar följer efter prestationerna dör både sport och spänning. Det blir obegripligt. 

Och lika illa vore det förstås i Mästerkocken om någon av de tävlande fick använda en skarp kniv medan någon annan tvingades jobba med en slö. 

Jag menar, knappt hann man fascineras av maratonloppet som sprangs under två timmar i London i förra veckan, förrän nyheten om den nya löparskon planterades av skotillverkaren. Var det alltså skorna, och inte Sabastian Sawe, som sprang 1:59:30? Och man drar sig till minnes simmarnas hajdräkter 2008 och 2009. Eller de norska backhopparnas styva sömmar i grenen. 

Alltid härligare, då, med skidåkarna i OS som bara vinner, för att de kommer före någon annan, och struntar helt i tiderna som under andra förhållanden vore helt annorlunda.

Så vad ska göras åt Mästerkocken? Om nu Christopher och Bea ska stå i final och kämpa mot varandra, hur kan vi göra kampen rättvis? Är en tanke att ta hjälp av något känslokallt dataprogram för att objektivt bedöma vems meny som är bäst balanserad? Mixen mellan sött och salt, klibbigt och lent, crunch och vätska, kan redovisas i ett stapeldiagram med procentenheter. Alternativt låter sig Mästerkocken inspireras av ett annat program som jobbar med bedömningssport, ”Bachelor”, och så sänds ett ”Juryn avslöjar allt” veckan efter finalen, så vi får vänta vad det egentligen smakar.

Eller kanske vi måste acceptera att ingen, egentligen, vill att Mästerkocken ska vara rättvis. 

Vi vill bara att Bea ska vinna. 

Jonas Bonnier är författare och kolumnist i Expressen.