BUENOS AIRES. Jag sätter den ena foten framför den andra, går gata upp och gata ned och känner mig märkbart hemma. Gatsten kan se olika ut i världen, men den här grå graniten är omisskännlig. Det måste vara samma sten som ligger i Lund, breder ut sig över Karlskronas pampiga torg och som fortfarande gör några gator på Södermalm lyckligare än de hade varit under asfalt.
Och visst stämmer det. Svenska stenindustrier i främst Bohuslän och Blekinge exporterade decennierna runt förra sekelskiftet enorma mängder stor och liten gatsten till främst Polen, Tyskland, Holland, Storbritannien – och Argentina.
Buenos Aires var då en av världens rikaste städer, förmögen på export av spannmål och kött, och ville ha gatubeläggning av europeisk standard utanför de nyrika palatsen som radade upp sig längs avenyerna.
Det var ett tidstypiskt och experimentellt entreprenörskap som förde världarna samman. Nordstjernans nyöppnade Johnsonlinje seglade ned stenen och seglade hem brasilianskt kaffe till de sömndruckna svenskarna som behövde upp på morgnarna och till de nya industrierna.
Fartygstrafiken öppnade för ett långvarigt kulturellt utbyte. Evert Taube hyrde 1910 en hytt ned, stannade i fem år och seglade hem med visor som gjorde den argentinska slätten till ett svenskt landskap.
Frihandelsavtal är alltid en stor sak men just detta avtal är symboliskt viktigt.
NK hade en butik på lyxgatan Florida. Huset står kvar men kraftigt påbyggt. Under samma tid startades ett fotbollslag nere i hamnkvarteren La Boca. De bestämde sig för att ta samma färger som flaggan på det första fartyg de såg. Sedan dess badar La Boca i blågult, stadion, husen, gatorna och stadsdelens gudomlige son Diego Maradona ser ut som ett svenskt landslag.
DN:s Nathan Shachar har skrivit en häpnadsväckande bok om Johnsonlinjens betydelse för den svensk-argentinska relationen.
Men det är inte bara marken under fötterna som känns hemma. Det här är en europeisk stad, kanske världens sista och bäst bevarade europeiska stad, en urban änglamark. Italienska och spanska migranter byggde en metropol som fick växa och utvecklas utan 1900-talets världskrig. Buenos Aires är inte bombad och inte riven och skiftar hus för hus och årsring för årsring oupphörligen karaktär och omfattar i hela storstadsregionen nu 16 miljoner invånare.
Stadens restauranger kallar sig gärna italienska, ungdomarna vill helst utbytesstudera i Madrid, Bologna och Cambridge, eliten identifierar sig mycket mer som europeisk än sydamerikansk, stormakten uppe i norr betraktar de med saklig skepsis, för att inte tala om dess president som inte tål att superstjärnan Bad Bunny från Puerto Rico talar spanska när han spelar på Super Bowl.
Med denna stad har Europa från och med förra fredagen ett nytt frihandelsavtal, samt såklart med resten av Argentina och med grannarna Uruguay, Paraguay och Brasilien. Formellt ligger avtalet för domstolsprövning men har i praktiken börjat gälla.
Frihandelsavtal är alltid en stor sak men just detta avtal är symboliskt viktigt. USA är inne i en protektionistisk fas som tyvärr kommer att gälla länge, långt efter Trump.
Att Europa kan hålla fast vid frihandeln med Kanada och öppna nya avtal med länderna på den södra amerikanska kontinenten innebär en förnyelse av de transatlantiska banden och en chans för Europa att bygga nya allianser när den med USA sviktar.
Gatstenen, Taube och det blågula fotbollslaget visade för hundra år sedan vilka bestående värden som kan byggas av handelskontakter.
Brasilien är ekonomiskt stort och starkt och flyger Gripen men politiskt är Argentina nog den mest intressanta sydamerikanska stödjepunkten och särskilt för Sverige. Argentina bär och tycks vilja stärka sin europeiska identitet, men landet har också något så exotiskt som en regering som genuint tror på frihandel och på en liberal ekonomisk politik.
Presidenten Javier Milei är bekant för mycket men han är en ideologiskt övertygad frihandlare och har läst samma ekonomiska litteratur som vår egen frihandelsminister Benjamin Dousa.
De verkar i den klassiska liberala traditionen och är hemma i Friedmans och de Sotos idévärld. Bättre transatlantiska band är svårt att hitta.
Men frihandelsrelationer behöver framför allt folkliga band. Gatstenen, Taube och det blågula fotbollslaget visade för hundra år sedan vilka bestående värden som kan byggas av handelskontakter. Världarna behöver komma samman. Om svenskarna vill göra en insats för en bättre och friare värld och stå upp för globaliseringen bör de köpa argentinska viner i sommar och bjuda på argentinskt kött under grillsäsongen.
En klassisk asado börjar vid lunchtid och håller på till midnatt, perfekt för svenskarnas nya favorit rumpsteken som vi redan döpt om till picanha.
Det låter rent av som midsommar.