”Barn är mjuka, bilar är hårda” – minns ni den kampanjen från Trafiksäkerhetsverket på tidigt 80-tal? Jag är inte säker på att jag minns det själv, jag var en av de mjuka då, men frasen visar enkelt på det alla vet. Att barn är oskyddade och bräckliga när de sammanstrålar med tontunga fordon i en brötig trafikmiljö. Därför måste vi som kör bilarna vara extra uppmärksamma.
Det som slår mig mest med de mer eller mindre misslyckade journalsystemsbyten svensk sjukvård rullat ut på sistone är hur förhållandevis lite tid som har lagts på att säkra tekniken för användarna på golvet. Fullvuxen vårdpersonal går inte att jämföra med skyddslösa barn i trafiken, förutom på ett avgörande sätt. Under långdragna upphandlingar och snabba utrullningar har vårdpersonal som ska använda systemen inga möjligheter alls att påverka hur det blir. Det ligger inte i någons intresse att göra smarta människor maktlösa.
Jag vet att det har funnits massor av grupper, projekt och sammanslutningar för att plocka upp synpunkter från slutanvändare. Men även den mest inbitna försvarare av införandena måste erkänna att det i praktiken har fungerat väldigt dåligt. Alla som använder dator i jobbet vet att det är energikrävande att byta system. Även med något riktigt bra och användarvänligt kan det ta veckor eller månader att komma tillbaks till den bekvämlighetsnivå man hade med sitt gamla. Det är inget konstigt.
Men av reaktionerna på den senaste Cosmic-utrullningen att döma är detta inte bara ett onboardingproblem. Kanske har systemet sålts in lite för entusiastiskt som ”bättre” än det gamla, men upplevs inte så av dem som ska jobba i det. Eller så löser inte de versioner som nu har körts igenom behoven som finns på golvet. Eller så har regionernas förändringsledning brustit i att förklara varför nya system också kräver nya arbetssätt. Oavsett så är det en viktig påminnelse om att när man byter vardagens viktigaste verktyg kan det inte läggas för mycket tid på fortbildning, test, feedback och sedan samma sak igen och igen och igen.
När besluten om att köpa in Millennium fattades var av allt att döma kopplingen till verksamheten alltför svag. Styrning, verklighet och ansvar gled isär som skvalpande flak vid Arktis. Längre och längre bort från varandra ju längre tiden gick. Att mastodontprojekt är svårstyrda är väl känt.
Det är en lärdom regionerna i Skåne och Västra Götaland behöver ta på allvar: stora investeringar kräver en styrning som både kan driva och bromsa i rätt lägen. Att fortsätta trots växande problem är inte handlingskraftigt, snarare ett tecken på bristande kontroll och självinsikt. Men vem kunde ha sett det tidigare i processen och haft tillräckligt mandat och auktoritet för att säga att kejsaren var naken? Och var någon i det läget beredd att lyssna? Hade orken att lyssna?
Nu har både VGR och Skåne dragit i nödbromsen och ska omgruppera sig,
Patienterna finns kvar, vårdpersonalens behov av en vettig digital arbetsmiljö likaså. Om jag hade i uppdrag att snart införa ett nytt journalsystem i Stockholm skulle jag lusläsa varenda analys, luncha med alla projektledare och lyssna utan slut på golvets hjältars dagliga bekymmer.