En splittrad opposition står mot ett samlat regeringsalternativ.

I sig kanske inte något revolutionerande påstående för den som följt svensk politik i närtid, men sällan har det framkommit så tydligt som i SVT:s partiledardebatt i söndags. Exakt vad Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson kan erbjuda väljarna i händelse av maktskifte i höst förblir en gåta. Ja, förutom en comeback för käbbel och kaos förstås.

Låt oss börja med energifrågan: Socialdemokraterna gjorde klart att de vill fullfölja Tidöpartiernas planer på att bygga ut kärnkraften. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet var emot. Argumenten varierar något mellan de mindre partierna. ”För farligt”, ”för dyrt”, ”felsatsning” etcetera, men poängen är att det inte kommer att bli någon ny kärnkraft om Andersson blir statsminister för en rödgrön regering.

För MP är kärnkraftsmotståndet en existentiell fråga. I Tyskland har vi facit på hur grön energipolitik ser ut i praktiken. Den massiva utbyggnaden av vind- och solkraft parat med en kirurgiskt noggrann nedläggning av fullt fungerande reaktorer har kostat de tyska skattebetalarna hundratals miljarder euro och gjort landet beroende av utländsk gas. Som lök på laxen har Tysklands koldioxidutsläpp ökat sedan den så kallade ”Energiewende” inleddes. Inget av detta hindrar nu rödgröna politiker i Sverige att tala om vindkraft som ett substitut till den baskraft kärnkraften utgör. Trots att vindkraftverk producerar noll energi när det inte blåser. Vill man vara säker på att ny kärnkraft ska byggas återstår att rösta på något av Tidöpartierna.

Inte heller är oppositionen enig i synen på sjukvården. Varken S, V och MP gillar att sjunga marknadens lov i allmänhet och i synnerhet inte när det gäller privata välfärdsaktörer. C vill däremot se fler privata aktörer inom vården, framför allt på landsbygden. Det är bra. I Region Stockholm har C däremot ställt sig bakom S och V:s ideologiska korståg mot privata vårdgivare och vårdföretag (Smedjan 26/03/2026). En fingervisning om hur välfärdspolitiken kan komma att gestalta sig om C ingår i nästa regering?

I synen på migration är oppositionen inte heller enig. S säger sig stå bakom det mesta av Tidöpartiernas politik: en fortsatt stram linje måste gälla. C, V och MP skruvar sig dock betänkligt mer inför frågan. Debatten i söndags visade med all tydlighet att reflexerna från det tidiga 2010-talet alltjämt är starka. Lita därför på att Andersson kommer att tvingas presentera nya undantag, ventiler och specialregler om S får bilda regering.

Självklart är den sittande Tidöregeringen inte perfekt. Men dess största styrka är att den med trovärdighet har kunnat genomföra sin politik. Budgetar har röstats igenom i riksdagen. De interna striderna mellan partierna har varit få. Samarbetet har hållit. I en tid då de geopolitiska spänningarna är större än sedan andra världskriget är detta ingen liten sak. Förhoppningsvis minns även väljarna detta på valdagen.

Erik Thyselius/SNB