Ett sådant ekosystem är väldigt utrymmeskrävande, en besättning som är stor nog för att kunna kolonisera ett främmande planetsystem likaså.
Ständigt roterande besättning
Enligt förslaget ska Chrysalis ha en massa på omkring 2,4 miljarder ton. Bara bränsletankarna tar upp de bakre två tredjedelarna av den cirka 60 kilometer långa stjärnfarkosten.
Den främre tredjedelen, där besättningen kommer att bo, ska byggas upp av flera lager av skal eller ringar kring en inre stabil kärna.
Utan gravitation skulle livet ombord bli väldigt besvärligt. Allting skulle sväva omkring, och dessutom skulle besättningen förlora i princip all muskelmassa och drabbas av benskörhet. Därför simulerar Chrysalis gravitation genom att låta skalen rotera runt kärnan.
Det tryck som golvet utövar mot astronauternas fötter upplevs som vikt eller tyngd. Skalens rotationshastighet kan anpassas så att det känns som jordens gravitation, exakt en g.
Om vi en dag bestämmer oss för att bygga en stjärnfarkost av Chrysalis storlek skulle det ta flera årtionden och kräva kopiösa mängder arbetskraft, resurser och energi. Den största struktur vi någonsin byggt i rymden, rymdstationen ISS, tog 13 år att färdigställa och Chrysalis är fem miljoner gånger tyngre.