Rotsaker utspelar sig i huvudet på Harriet som är en i den symbiotiska barndomstrojkan som är nära nog besatta av föräldrarnas arbetsplats, fabriken. De ritar kryptiska kopplingsscheman över alla vuxna och deras förehavanden. Efter nedläggningen bor Harriet kvar och blir i romanens nuplan tidig 00-tal en del av ett museiprojekt som ska dokumentera arbetet på Haldafabriken inför en utställning.
Jag är fascinerad både över Rotsakers omfång, 750 sidor, och dess anspråk. Det här är ingen nostalgisk solskenshistoria utan en taggig hågkomst också över fabriksgolvets ondsinta skvallertackor och övergrepp som får pågå alltför länge och mammans värkande nacke.
Lena Ahlgren Johansson har skrivit på Rotsaker i etapper i nära 20 år. Som läsare ledsnar jag emellanåt, den blir alltför putslustig i tonen och hade nog varit betjänt av några hårdhänta strykningar. I partier är den genomskådande brilliant, speciellt i den andra halvan, där gamla svek kommer upp till ytan, hämnd utkrävs och ungdomskärlek aldrig rostar. Banden mellan människorna skildrar hon med omsorg.
Sverige är fullt av stängda fabriker i gamla bruksorter som tiden och tekniken sprungit förbi men aldrig förr har väl livet på en svunnen arbetsplats ägnats så många sidor som i Rotsaker. Jag kan inte sluta fundera över de här barnen som år ut och år in oupphörligen lekte skrivmaskinsfabrik. Själv uppvuxen i skuggan av ett järnverk tycks det mig inte trovärdigt.