share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
Mojtaba Khamenei har inte setts offentligt sedan hans pappa dödades i ett bombanfall. Foto: Vahid Salemi/AP
Iranska demokratiaktivister är frustrerade.
Kriget de hoppades skulle störta regimen har fått motsatt effekt.
Och i Teheran gryr en maktkamp mellan hårt och hårdare.
Efter månader av tystnad hörde min iranska källa plötsligt av sig. Jag kallar källan Amad, vars riktiga namn inte kan användas då det skulle innebära en för stor risk. När vi senast hördes, beskrev Amad hur det var som att leva i en mardröm.
– Tänk dig, det har dödats tusentals, ja tiotusentals människor på våra gator, hur ska man kunna känna sig trygg? Amad berättade hur säkerhetsstyrkor gick från hus till hus för att gripa främst unga som deltog i demonstrationerna i början av året. ”De försvinner spårlöst, förmodligen fängslade men ingen hör av dem”.
Sedan kom kriget, bilder visade omfattande förstörelse men få vittnesmål nådde ut.
Kriget ja. Fortfarande ett stort frågetecken varför det inleddes. Motiveringarna låter olika från gång till annan. Det rapporterades att människor trots sin rädsla jublade över bomberna. Kanske skulle de äntligen få regimen att falla.
Men Amad säger att det hopp som grydde för de flesta har kvävts. Åtminstone i vänkretsen.
– Varje gång vi har demonstrerat är det vi som har fått betala med vårt blod och när USA och Israel säger att de vill störta regimen blir det ändå vi som får betala, inte regimen.
Amad är uppgiven.
Konstaterar att internet nästan blivit omöjligt att få tillgång till för vanligt folk.
– Om man lyckas få tillgång till det som jag har fått nu är det ruinerande dyrt, ingen har råd med det.
Amad tror inte att det blir regimskifte. Inte den här gången heller. I stället har takten på avrättningar av demonstranter från januariprotesterna eskalerat. Dessutom rapporteras om en intern maktkamp som effektivt stoppar alla försök till uppgörelse med USA.
expand-left
helskärm
Enligt flera medieuppgifter pågår en maktkamp inom styret i Iran. Foto: Hassan Ammar /AP/TT
Att nu slå fast vad som egentligen sker i Teherans maktkorridorer är inte lätt. De har aldrig varit ett under av öppenhet och kommunikation. Men flera medier har den senaste veckan rapporterat att kriget spelat Revolutionsgardet i händerna. Att de mer hårdföra, västfientliga passat på att roffa åt sig av makt och inflytande på de mer moderata krafternas bekostnad. Det finns uppgifter om en motsättning mellan presidenten och utrikesministern på ena sidan och den hårdföra ledaren för revolutionsgardet Ahmed Vahidi på den andra, där Vahidi uppges ha tagit kontroll över viktiga delar av säkerhetsapparaten. Det ska ha bidragit till de ständigt misslyckade försöken att nå en kompromiss med USA.
Att det dessutom råder stora frågetecken kring den nya högsta ledaren Mojtaba Khameneis hälsa, gör inte saken bättre. Khamenei har inte setts offentligt sedan innan hans far bombades till döds i slutet av februari. Det sägs att han själv skadades svårt i samma attack och vårdas på sjukhus.
Tvivlen börjar gro om Mojtaba Khamenei verkligen är i livet och kraven på att han ska visa upp sig blir allt mer högljudda.
Det amerikansk-israeliska kriget leder inte till det regimskifte demokratitörstare önskar. Det kan snarare bli ett hårdare Iran, än mer auktoritärt mot sina egna medborgare, något vi ser tecken på nu. Men säg det imperium som varar för alltid. Opinionsundersökningar är ett vanskligt verktyg i ett land som Iran, men av de som ändå gjorts är utfallet alltid detsamma. Med tydlighet. Iranierna vill ha regimskifte. Men än så länge är det de hårdföra som innehar både vapen och våldskapital och även om vi ser små sprickor i fasaden så växer sprickorna fortfarande långsamt.
Amad får fortsätta vänta på frihet. Även om tålamodet för länge sedan är slut.