USA-Kina Den före detta Kinaambassadören Börje Ljunggren skriver om vad vi kan förvänta oss av toppmötet mellan Xi Jinping och Donald Trump som inleds i dag i Peking. 

I dag anländer president Trump till Peking för ett toppmöte med president Xi Jinping. Hans förra besök, hans första någonsin i Kina, ägde rum i november 2017, i början av hans första mandatperiod. Redan i april 2017 hade Xi Jinping besökt USA, och Trumps Mar-a-Lago.  De båda mötena präglades av ömsesidig respekt. Något som hade att göra med Trumps instinktiva sympati för auktoritära ledare, och inte minst hans övertygelse om att de båda genom personlig diplomati kunde åstadkomma stora ting, oklart vad. 

Från fabrik till supermakt

Kinas utveckling från världens fabrik till supermakt i vardande präglade samtidigt tiden, och mötena. De ägde rum vid en tid då den långa era av konvergens mellan länderna, som inleddes med president Nixons historiska besök i Maos Kina 1972, och den fulla normaliseringen sju år senare, gick mot sitt slut. Avgörande för närmandet hade varit att de i Sovjetunionen såg sin gemensamma fiende. Deng Xiaopings lansering, två år efter Maos död, av ”reform och öppning” skapade sedan nya förutsättningar av ett slag som gjorde att konsekvenserna av massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989 överraskande snabbt kunde övervinnas. Relationerna fördjupades. Konvergens togs för given, fördjupad av Kinas inträde 2001 i WTO.

Kinas WTO-förhandlingar hade förts i hamn hösten 2000, under president Clintons sista månader vid makten. Han spelade en central roll, övertygad om att medlemskapet i WTO skulle leda till ekonomisk, och på sikt också politisk liberalisering i Kina. Inte minst internets snabba utveckling, ”the world wide web”, gjorde, menade Clinton, denna utveckling oundviklig. Att förhindra det var, förklarade han, lika omöjligt som att spika upp en ”jello pudding” på en vägg. ”Lycka till” sade han, segerviss. 

Auktoritär uthållighet

Konvergens präglade fortsatt relationerna, och det gällde under huvuddelen av president Obamas år vid makten. 2015 spelade Obama och Xi en avgörande roll i förverkligandet av det globala klimatavtalet. Under Obamas sista år (2016) växte dock ett nytt amerikanskt förhållningssätt fram. Konvergensen övergick i divergens, som under det gångna decenniet vuxit i komplexitet, präglat av kriser som 2023 års spionballongdrama över USA – och av Kinas fortsatta uppgång.       

Avgörande är att Kina  visat oanad auktoritär uthållighet. Landet är inte längre bara ”världens fabrik” av billiga textilier och elektronik, och  världens största handelsnation i varor. Landet var hyperglobaliseringserans stora vinnare, och nu också alltmer en nation som överraskar världen teknologiskt. Med elbilar och grön energi som globalt utmanande exempel, och en dominerande ställning vad gäller sällsynta jordartsmetaller, som en ovärderlig strategisk tillgång. Europa är märkligt akterseglat.

En överrumplad värld står nu inför en situation med ett Trumpskt USA som vill riva ner den globala ordningen och ett Kina som för sin långsiktiga utveckling fortsatt vill dra nytta av multilateralism och frihandel. Trumps tullar och oförutsägbarhet framtvingar  global ”ombalansering” av säkerhetspolitik och handelsrelationer. Kina framstår plötsligt som den  ”vuxne i rummet”, och i det luttrade ”globala Syd” som mer relevant.

Tullcentrerad diplomati

USA är en dominerande supermakt på nedgång, Kina en supermakt på uppgång, ett klassiskt exempel på ”Thukydides fälla”, med dess oundvikliga prägel av misstro. Kurt Campbell, en av de senaste decenniernas nyckelpersoner i den amerikanska utrikesförvaltningen, och statsvetaren Rush Doshi, gjorde i september 2025 bedömningen  att USA ”för första gången i sin moderna historia står inför en rival – Kina – som har `större skala´ inom flertalet kritiska maktdimensioner, och att enbart amerikansk nationell kapacitet kanske inte räcker för att möta utmaningen.” (New York Times, 7 september, 2025)

Vi går in i en era, konstaterar de, där det verkliga måttet på amerikansk styrka kommer att vara huruvida Washington kan bygga upp ”allierad skala: makten att konkurrera globalt i tandem med andra länder inom ekonomiska, teknologiska och militära områden”. President Trump verkar, konstaterar de resignerat, ”röra sig i motsatt riktning. Hans tullcentrerade diplomati har alienerat allierade och lämnat öppningar för Peking att bygga sina egna koalitioner.” 

Strategisk misstro

Vad kan man då förvänta sig av det stundande toppmötet. Ingen bedömare förväntar sig en epokgörande överenskommelse, någon ”grand bargain”, men heller inte något misslyckande. För mycket står på spel för båda länderna, och Trump är medveten om att han inte sitter med någon avgörande trumf på hand –  särskilt inte efter den militära interventionen i Iran. Kina har förmått stå emot hans handelskrig, och landets export har fortsatt att växa, till ohållbara nivåer, och man saknar inte strategiska trumfkort som jordartsmetallerna.

En av USA:s mest erfarna bedömare, David Shambaugh, vid George Washington University i Washington DC, ger den 4 maj  sin samlade bedömning i en artikel, ”What to Expect from the Superpower Summit in Beijing”, i Foreign Policy. Relationen präglas oundvikligen, konstaterar han av “comprehensive competition”, eller snarare , skulle jag tillägga, av oundviklig ”strategisk misstro”. 

Shambaugh tar för givet att Trump också denna gång kommer att mottas med maximal pompa, inte på det någon kränkande sätt som 2015 drabbade Obama. 

Taiwanfrågan viktig

Båda parter har vidtagit åtgärder som ska bidra till att mötet blir en framgång. En viktig sådan är Trumps beslut att skjuta upp viktiga vapenleveranser till  Taiwan, mötets ojämförligt viktigaste fråga. En helt central fråga är hur Trump väljer att uttrycka USA:s åtagande vad gäller Taiwan, för Peking en självklar del av Kina. Kommer den oförutsägbare Trump, undrar Shambaugh, att säga att USA ”motsätter  sig taiwanesisk självständighet”, snarare än att man ”inte stödjer taiwanesisk självständig”?

Kommer han, vilket är troligt, att referera till gällande “One China Policy”, eller acceptera den principiellt starkare formuleringen ”One China Principle”, som Peking föredrar; kommer han att uttala stöd för ”fredlig återföring” av Taiwan med fastlandet? Allt förankrat i Taiwan Relations Act (1979) och de kommunikéer, och försäkringar som gjorts sedan 1982. Personligen skulle ”dealmakern” Trump, konstaterar Shambaugh,  sannolikt vara beredd att offra något för geostrategiska och kommersiella intressen, vilket avgjort vore ett svek mot Taiwan.

Vad kan då Kina göra för att tillfredsställa Trump? Ett viktigt resultat skulle vara att Kina åtog sig att kraftigt öka sina investeringar i USA, och importen från USA av sojabönor och andra jordbruksprodukter, bioteknologi, Boeingplan och naturgas. Den kinesiska elbilsexporten  är en oundviklig fråga. Trump lär komma att uppmana till kinesiska investeringar i USA .

För USA är förbättrad tillgång till den kinesiska marknaden, och landets jordartsmetaller, av stort intresse. 

Dialog om kärnvapen

Ett ytterligare område av stor betydelse är relationerna på försvarsområdet, särskilt vad gäller kärnvapen  och kommunikationvägar i krissituationer. Centralt för USA är att engagera Kina i en dialog om kärnvapen och ”strategisk stabilitet”, i den rådande eran av kärnvapenspridning. Kinas hittills relativt begränsade kärnvapenarsenal byggs ut i snabb takt. Hela den internationella ”regimen” är i gungning. Peking förväntas, enligt Shambaugh, oklokt nog, inte visa något intresse.

Iran är en annan fråga av stor betydelse. Är Kina berett att medverka till att landet ger upp sitt program för urananrikning, och eventuella kärnvapenutveckling?  Kina har, konstaterar Shambaugh, avgjort betydande inflytande, men finner det, på goda grunder, tveksamt om Peking är berett att använda sig av det.

Shambaugh pekar på en rad ytterligare områden, som Kinas roll i fentanylspridning, och samarbete vad gäller AI, ett för framtiden avgörande strategiskt område där de båda länderna spelar avgörande, vitt skilda, roller.

Mötet kan förväntas dämpa motsättningarna. På sikt avgörande är om det finns ett tillräckligt ömsesidigt intresse av fördjupad stabilisering – och institutionalisering – av relationerna, maktförskjutningens och den strategiska misstrons dynamik till trots.