Uppdaterad 08.46 | Publicerad 08.17
share-arrowDela
unsaveSpara
På Wafiqs rum hänger utmärkelsen han fick på studenten: ”Klassens sociala stjärna”.
Snart kommer han att få packa ner den i sin resväska.
I skuggan av regeringens löften om ventiler för tonårsutvisade, lever Luleåbon Wafiq sina sista veckor i Sverige.
Han brottas med tankar på hur saknaden kommer bli – men också: hur ska han kunna fixa snus i Bangladesh?
- Wafiq, som bott i Sverige sedan han var 13, står inför utvisning till Bangladesh trots att hans föräldrar har permanenta uppehållstillstånd.
- Debatten om tonårsutvisningar har lett till politiska beslut om pausade utvisningar, men Wafiq omfattas inte av denna åtgärd.
- Wafiqs fall belyser problematiken med Migrationsverkets långa handläggningstider och deras konsekvenser för unga som blivit integrerade i det svenska samhället.
Läs mer
Wafiq tvingas lämna Sverige: ”Hur ska jag få tag på snus?”
1:52
Han slår sig ner vid bordet under planschen där Luleå hockey basunerar ut: ”Vi slutar aldrig kämpa. Ingen stoppar Luleås kamrater”. Den nyblivne 20-åringen Wafiq har precis avslutat sitt arbetspass hos en biluthyrare och kört till grillen för lunch.
Wafiq hälsar på några andra kompisar som går in på grillen, bestämmer att de ska höras till helgen.
– Luleå är en liten stad, alla känner alla och jag älskar det, säger han.
Wafiq tittar mot Luleåälvens mynning utanför fönstret. Han kom hit från Bangladesh när han var 13 år gammal, eftersom hans pappa skulle läsa en master på Luleå tekniska universitet. Egentligen skulle familjen bara vara här i två år, men de trivdes så bra och senare blev pappan erbjuden en tjänst på universitetet. Så de blev kvar.
På JV-Grillen träffar Wafiq på vännerna Mio och Emil. Foto: Magnus Wennman
När de flyttade hit började Wafiq i en svensk högstadieklass. Först tyckte han att det var ovant att använda lärarnas förnamn, att inte kalla dem för ”miss” eller ”mister”.
Det tog inte lång tid innan han började förstå svenska. Till en början var han nervös över att prata själv, han ville helst kunna språket bra innan han försökte.
– Men min högstadiementor Malin pushade mig. Hon sa att jag måste våga prata och till slut släppte det, säger han.
Wafiq har alltid älskat musik och att spela gitarr. Han har ofta uppträtt med sina olika band på olika lokaler runt om i Luleå. Foto: Magnus Wennman
Den först så blyga pojken blomstrade och började ta för sig. På gymnasiet träffade han bästa kompisen Oliver och de andra i kompisgänget som i dag är så viktiga för honom. De bildade flera olika band, spelade rock, country, alternative rock. Wafiq blev idrottsledare och för bara några veckor sedan blev han invald i Skolidrottsförbundets valberedning, ett uppdrag som gäller i två år.
– Jag kommer få sköta det digitalt från Bangladesh, säger han samtidigt som han reser sig och börjar gå ut från grillen.
För Wafiq kommer snart att tvingas lämna Luleå.
Under våren har han följt debatten om tonårsutvisningarna – om sådana som han själv.
Medan han gått och väntat på besked om sin framtid har politikerna både hunnit reagera och svänga i åsikt.
Wafiq undrar hur han ska kunna få tag i snus när han är i Bangladesh. Foto: Magnus Wennman
Den 4 februari la Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett första förslag i socialförsäkringsutskottet om att stoppa tonårsutvisningarna. Centerpartiet meddelade att de skulle rösta med och under våren har samtliga tre partier drivit denna fråga hårt. Politiker har sett till att fotas tillsammans med utvisningshotade ungdomar och kampanjat på sociala medier.
Socialdemokraterna däremot sa först nej – de var tidigt i februari inte intresserade av att stötta oppositionens förslag.
Deras migrationspolitiska talesperson, Ida Karkiainen, fick massiv kritik när hon pratade om att Sverige har en ”integrationsskuld” som måste betalas av – uttalandet väckte raseri, både externt och internt.
Socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, var tidig med att gå ut och ta ställning mot tonårsutvisningarna. Hon skrev ett inlägg om det på Facebook, och kommentarsfältet fylldes av arga S-medlemmar som höll med henne. Stjernfeldt Jammeh tycker att partiet i början var för otydliga i sin ståndpunkt.
– Vi var många ute i landet som såg konsekvenserna av medarbetare som utvisades och ungdomar på skolor som mådde dåligt av att leva i limbo och som larmade om det. Jag är glad att partiet relativt snabbt förtydligade sin ställning, säger hon.
Efter tre dagar svängde S för att plötsligt gå samman med övriga oppositionen och kräva ett stopp för tonårsutvisningarna.
Ytterligare en månad senare stod Tidöregeringen i det kornblå pressrummet på Rosenbad och meddelade stolt inför kamerorna att Migrationsverket skulle pausa tonårsutvisningarna, i väntan på att regeringens ventil för unga människor fanns på plats. Det innebar att samtliga riksdagspartier hade satt ner foten i frågan – på bara några veckor.
När regeringen höll presskonferens den 6 mars och berättade att de skulle ta fram en ”ventil” för att stoppa tonårsutvisningar blev många unga lättade. Senare skulle flera av dem ändå få besked om utvisning, trots löftena. Foto: Anna Tärnhuvud
Vi pratade med flera av de ungdomar vi tidigare intervjuat efter pressträffen. Som Batis, som beskrev hur hans händer skakade och han grät över regeringens besked. Ayla var också lättad och hoppfull:
– Det känns faktiskt lite overkligt att höra att det kan bli en paus, sa hon då, ovetande om att hon själv troligen inte skulle omfattas av löftet.
Hemma i Luleå följde Wafiq presskonferensen på tv och tänkte att han kanske skulle ha en chans ändå.
Några veckor senare dog hans hopp igen.
Då meddelade Migrationsdomstolen att utvisningsbeslutet stod fast och att Wafiq hade fyra veckor på sig att lämna Sverige. Han har överklagat till Migrationsöverdomstolen men vet att chansen att de kommer ta upp hans ärende är minimal.
– Jag har levt med den här ovissheten under lång tid. Den stressen tär så mycket, att hela tiden undra när beskedet ska komma, att hoppas och att inte kunna planera ordentligt för framtiden. Det är nästan enklare nu, jag har förstått att jag kommer få lämna mitt liv här.
Wafiq jobbar på en biluthyrningsfirma och älskar att köra bil. Foto: Magnus Wennman
Någon som däremot inte har kunnat acceptera att Wafiq ska lämna Sverige är hans vän Signe Vikström. Wafiq plockar upp Signe utanför hennes lägenhet med bilen. Hon har med sin dator, hon har skrivit ner flera saker hon tycker är viktiga att han lyfter under intervjun. Bara timmar efter avslaget från Migrationsdomstolen startade vännerna en namninsamling med förhoppning om att Wafiq skulle få stanna.
– Vi åkte direkt hem till honom. Det kändes så overkligt. Jag trodde inte det var människor som Wafiq som skulle skickas ut ur Sverige. Jag trodde inte det var så det var tänkt att funka, säger Signe.
När familjen skickade in den senaste ansökan var Wafiq fortfarande 17 år gammal. Men eftersom han hann bli myndig innan Migrationsverket fattade beslut räknades han inte längre som en del av kärnfamiljen.
I flera fall vi granskar under våren ser vi hur Migrationsverkets långa väntetider kan förändra ett helt liv.
Vissa ungdomar som vi intervjuar eller hittar i myndigheternas handlingar, har skickat in sin ansökan när de varit 15 år men ändå fått beslutet först när de blivit myndiga. Under vår granskning av tonårsutvisningarna går vi igenom över 200 utvisningsbeslut av unga vuxna, ett efter ett, som vi läser och för in i ett växande Excelark. Samtliga dokument rör beslut som Migrationsverket fattade förra året. Till slut får vi fram en unik siffra, som varken myndigheter eller politiker har tagit fram: minst 92 fall förra året var så kallade tonårsutvisningar, alltså unga mellan 18 och 21 år, som utvisas ensamma fastän deras föräldrar får stanna.
Wafiq och hans föräldrar kom till Sverige när han var 13 år. Foto: Magnus Wennman
Från soffan i vardagsrummet påtalar föräldrarna den ironi de upplever med att de får stanna men inte deras son. De har båda två arbeten, bostad och många vänner bland arbetskamrater och grannar – ändå säger de att sonen är mycket mer integrerad.
– Han är helt inne i det här samhället, säger mamma Asma.
Mamma Asma kan inte föreställa sig hur det ska bli att leva på en annan kontinent än sin son. Hon har svårt att tänka på annat än den stundande utvisningen. Foto: Magnus Wennman
Pappan är också kritisk till hur svårt det är för tonåringarna att återvända till Sverige. Trots att Wafiq har ett jobb når han inte upp till lönekravet som från och med den 1 juni är 33 390 kronor.
– För någon som precis gått ut gymnasiet är det ju nästan omöjligt att uppnå, säger Wasim.
Även om hela familjen var överens om att flytta till Sverige var det trots allt föräldrarnas beslut – Wafiq var ju bara 13 år gammal. Signe tycker det är konstigt att Wafiq som då var ett barn och anpassade sig och integrerades i sitt nya liv – nu blir den som måste ryckas upp härifrån.
I dag är det en solig dag i Luleå, Wafiq och Signe planerar att grilla med några vänner till kvällen. ”Jag vill njuta allt jag kan av det som kan vara min sista tid här”, säger Wafiq. Foto: Magnus Wennman
– Jag tycker att det är ologiskt. Det var ju inte hans val men nu är det han som straffas genom att skickas ut, säger hon.
Signe tar upp att debatten om invandring de senaste åren mest handlat om kriminella som ska utvisas. Förra året utvisades över 10 000 personer från Sverige och av dem var det 454 som utvisades på grund av att de dömts för brott.
Wafiq säger att han förstår att man vill utvisa personer som är kriminella eller inte gjort rätt för sig. Men debatten gör också att han känner sig misstänkliggjord, som att någon tror att han kommer börja begå brott och därför måste skickas ut.
– Det känns som att jag kommer med i statistiken över kriminella invandrare som ska utvisas. Som att de inte ser mig för den jag är och allt jag gör. Jag vill ju bara få fortsätta vara en del av det här samhället och bidra.
Hemma hos familjen Choudhury har de dukat fikabordet med kaffe, saft choklad, småkakor och bullängder. Foto: Magnus Wennman
Sedan årsskiftet har vi fått kontakt med många ungdomar som Wafiq. Ungdomar som kämpar för att göra ”allt rätt”; som lärt sig svenska, jobbar vid sidan av studier och engagerar sig i lokalsamhället. Ungdomarna har tänkt att ifall de gör allt rätt så ska de få stanna – politikerna har ju i debatter och intervjuer gång på gång upprepat att man måste sköta sig för att få vara kvar i Sverige.
Under våren har flera politiker uttalat sig om hur de tonårsutvisade är enskilda fall, eller att det kan handla om att deras föräldrar befunnit sig i Sverige olagligt, att det är därför deras barn olyckligtvis har drabbats, som exempelvis Ulf Kristersson uttryckt det.
Men vår granskning visar att det inte stämmer – att över 90 välintegrerade ungdomar förra året fick utvisningsbeslut, trots att deras föräldrar har tillstånd att stanna. När vi läst deras beslut har vi kunnat se hur hur majoriteten av ungdomarna har levt i Sverige i över fem års tid, hur de flesta går på gymnasiet och har extrajobb vid sidan av studierna. Några studerar på högskolan och andra arbetar fulltid.
När vi läser alla ungdomars beslut ser vi att fem av dem har dömts för brott. En 19-årig kille har fått fortkörningsböter och dömts för två fall av ringa narkotikabrott, vilket Migrationsverket beskriver som ”vandel”. Det grövsta brottet vi hittar är en 18-åring som bott i Sverige i över 11 år som dömdes till fängelse för rån, narkotikabrott och hot mot tjänsteman. Brottsligheten gör att han utvisas även om Migrationsverket konstaterar att han i vilket fall inte skulle ha fått stanna, eftersom han i samband med att han blev myndig inte längre ingår i pappans kärnfamilj.
Wafiq tar upp dosan från sängbordet, stoppar en prilla under läppen och undrar:
– Hur ska jag kunna fixa snus i Bangladesh?
Bangladesh är ett av världens folktätaste länder och det bor över 20 miljoner människor i huvudstaden Dhaka, som Wafiq kommer från. Demokratin är bräcklig och risken för bränslebrist har i år lett till oroligheter men det råder inte krig eller väpnade konflikter. Wafiq har kvar sin farmor och farbror där, han kommer inte bli hemlös. Att han inte vill återvända dit handlar istället om att han vill vara kvar i Sverige, på den plats han känner blivit hans hem. Wafiq säger att han kommer sakna sina vänner, sitt jobb, att gå ut och ta en öl på fredagar och kanske förlora lite pengar på Blackjack.
Pappa Wasim har svårt att förstå hur lagen kan se att en partners anknytning är starkare än den mellan föräldrar och barn – även om barnet i fråga blivit myndig. Foto: Magnus Wennman
– Men det jag kommer sakna mest är mina föräldrar, vi har aldrig varit ifrån varandra mer än några dagar. Mamma sa först att hon skulle följa med mig till Bangladesh men jag vill inte att hon ska riva upp hela sitt liv här. Då vill jag hellre hoppas på att jag ska få komma tillbaka.
Wafiq och Signe har fikat klart med hans föräldrar. Nu ska de åka till replokalen där Wafiq ska öva med sitt band. Den 13 maj ska bandet uppträda på avskedskonserten som anordnas till Wafiqs ära.
Han har ofta spelat på olika lokaler runt om i Luleå men denna kväll kommer att bli speciell, känner han. Wafiq är rörd över att så många bryr sig om att han kommer försvinna.
Wafiq lägger bilnycklarna på bordet och kopplar in elgitarren i förstärkaren.
– Ska vi spela ”September”?, frågar han basisten, Tyra Lindström.
Låten handlar om att skiljas från sina vänner efter studenten.
Samtidigt som Wafiq och bandet över inför avskedskonserten arbetar politikerna i Regeringskansliet 90 mil bort med att ta fram en ventil för de som riskerar en tonårsutvisning. Men vilka kommer den att rädda – och hur länge?
chevron-leftföregåendechevron-rightnästa
1 / 3Foto: Magnus Wennman