Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är centerpartistisk.
Bild: Anna-Stina Ericson
Det började med att Östersunds kommun år 2024 beslutade att medfinansiera ett projekt som upphandlats av Bergs kommun och som rörde kommunikation och påverkansarbete mot gruvdrift i Storsjöns närområde.
En kommunmedborgare överklagade beslutet hos förvaltningsrätten i Härnösand, med argumentet att en kommun inte bör fatta beslut i frågor som enbart är statens, andra kommuners eller någon annans angelägenhet.
Östersunds kommun replikerade att den visst hade ett berättigat intresse i om en gruva avseende brytning av alunskiffer skulle etableras vid Storsjön, detta på grund av den enorma dricksvattentäkt som Storsjön utgör och vilka konsekvenser en eventuell störning skulle medföra.
Domstolen avgjorde frågan till medborgarens fördel. Medfinansieringen om 125 000 kronor ansågs strida mot kommunallagen och överskred därmed kommunens kompetens.
Annons
Annons
Resultatet av själva påverkansarbetet vet vi redan. Efter hätskt debatt och demonstrationer på Mynttorget gick regeringen i februari i år fram med ett förslag om kommunalt veto mot brytning i alunskiffer, detta för att hörsamma kommunerna runt Storsjön vilja att kunna säga nej till gruvbrytning. En snabbutredning förbereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Det faktum att de berörda kommunerna anlitade lobbyister i frågan är förstås inte det enda skälet till regeringens lappkast – en viss folkstorm bidrog säkert också.
Men det komplicerar bilden när Högsta förvaltningsdomstolen nu har avvisat Östersunds överklagan mot förvaltningsrätten i Härnösands avgörande.
Det funkade ju, uppenbarligen. Och Östersunds politiker kan, lagom inför valet, berätta för sina väljare att de kommer kämpa för väljarnas dricksvatten alldeles oavsett vilka tramsigheter som står i kommunallagen.
På samma sätt hade det nämligen en tendens att funka väl när kommuner och regioner avsätter ohyggliga resurser på att skrika högst.
Det finns otaliga exempel på kommuner och regioner som lägger sig i frågor som egentligen är andra parters angelägenheter. Är det Sollefteå kommuns sak att påverka Sollefteå sjukhus framtid? Är det någon enda kommuns uppgift att skrika högst när Trafikverket och regeringen ska fatta beslut om infrastrukturplanen för decennier framåt? Ändå har otvetydigt kommunala resurser avsatts för att påverka dessa, strikt taget inte kommunala, frågor.
Annons
Sverige har ett väloljat system med remissinstanser och förfaranden. Men kommunala och regionala representanter vet att det lönar sig mer att resa till Visby i slutet av juni än att sätta sig på kammaren och författa välformulerade remissvar. De vet att Regeringskansliet och myndigheter kan hålla riktiga möten, eller alibi-möten, med berörda kommuner – och det är viktigt att få till de förstnämnda.
Det vore välfunnet, inte minst för mera varsam hantering av skattemedel, om gränserna för kommunal opinionsbildning tydliggjordes. Ännu mera välfunnet vore det förstås om det svenska remissförfarandet fungerande, så att kommunerna inte kände sig nödgade att anlita dyröreslobbyister.
Fram tills att så är fallet gör tyvärr kommunerna runt Storsjön bäst i att delta i leken om vem som skriker högst.