Ledare
Det är inte skattebetalarnas uppgift att pumpa in pengar i ett luftslott som Northvolt, anser ledarskribenten. På bilden ses företagets grundare Peter Carlsson.
Jonas Ekströmer/TT
År 1943 började en 17-årig pojke sälja pennor, klockor och tavelramar
i sin firma, vars registringsavgift han hade fått av sin pappa i examenspresent. Innan dess hade han, ända sedan fem–sex-årsåldern, sålt fröer,
julkort, fisk och tidningar, och arbetat upp en liten kundkrets. Några år senare
hade pojken, tack vare försäljningen, lyckats samla ihop ett litet startkapital
som gjorde att han kunde börja sälja möbler på postorder, och snart kände var och varannan smålänning till pojkens bolag.
Idén var enkel: I en tid då allt fler svenskar började få
framtidstro och ha möjlighet att prioritera sina hem behövde de kunna köpa
möbler till ett överkomligt pris. Och ifall man som företagare slopade alla mellanhänder
kunde man erbjuda just dessa låga priser.
Beställningarna började strömma in till firman, och några decennier
senare fanns Ingvar Kamprads butiker över hela världen.
Drygt 70 år senare grundade en annan man, tillsammans med en
före detta kollega, ett annat bolag. Ridande på den gröna trenden och med stora investerare
i ryggen skulle han bygga Nordens största batterifabrik och bidra till att
Sverige gick i bräschen för den fossilfria omställningen. Han hade inte
särskilt mycket erfarenheter av batterier, men vad gjorde det när man hade en så
storslagen idé?
Medier, politiker och klimatkämpar jublade över initiativet,
och glädjen var minst lika stor i Skellefteå när det stod klart att företagets gigantiska
fabrik skulle förläggas i kommunen.
Men som varenda svensk vet vid det här laget blev glädjen inte
särskilt långvarig.
Datumen för när full produktion skulle nås flyttades ständigt
fram, kunderna började klaga, investerare drog sig ur och allvarliga olyckor
inträffade i fabriken. I februari 2025 avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att
företaget inte hade lyckats producera ett enda helsvenskt batteri. En kort tid
senare var konkursen ett faktum.
Tusentals personer förlorade sina jobb, tiotals miljarder kronor
gick upp i rök och underleverantörer drabbades av enorma förluster och
tvingades säga upp folk.
Det Carlsson säger är alltså i princip att svenska skattebetalare skulle täcka upp för delar av bolagets drygt 80 miljarder kronor i förluster.
Grundaren och den före detta vd:n Peter Carlsson höll sig
borta från rampljuset så gott han kunde, men nyligen intervjuades han om den
turbulenta tiden i SVT, och fick möjlighet att göra reklam för den bok han nu skrivit
om Northvolttiden.
I intervjun idkar Carlsson viss självkritik, men han riktar även en känga mot
Tidöpartierna. Om staten hade gått in och stöttat med större summor (än de 600
miljoner som man fick i olika bidrag) hade Northvolt haft en chans att överleva,
menar Peter Carlsson.
”Min känsla var att det här blev en grej inom Tidöregeringen
att staten inte ska supporta den här typen av industri”, vidhåller han.
Det Carlsson säger är alltså i princip att svenska skattebetalare skulle täcka
upp för delar av bolagets drygt 80 miljarder kronor i förluster. Hur har han, som
själv tjänat närmare 200 miljoner kronor på aktieförsäljning i Northvolt, mage
att säga detta?
Och vad är det som säger att svenska skattebetalares pengar
skulle rädda ett bolag som inte lyckades med sin grundidé trots uppbackning
från finansiärer, näringsliv, politiker och lokalsamhälle?
Nej, Peter Carlsson och andra visionärer borde rikta blickarna
mot Småland och dess företag i såväl Älmhult som Gnosjö. Där har man inte byggt
fabrikslokaler på 500 000 kvadratmeter innan man haft en färdig produkt.
Där har man inte tecknat gigantiska ordrar hos underleverantörer innan man
börjat tjäna pengar på varorna. Och där har man inte lovat guld och gröna skogar
samtidigt som man sprungit till pappa staten när allt varit på väg att krascha.
Nej, där började man i det lilla och levererade något mer konkret än fina ord.