share-arrowDela
unsaveSpara
NEW YORK. Så ikväll riktas blickarna mot Wiener Stadthalle?
Det gjorde de för 39 år sedan också och då vet jag alldeles bestämt att Sverige nådde stora framgångar, för jag var själv med och firade i tv-sändningen – som en blågul version av Seinfeld-bekante facepaintern Puddy.
expand-left
helskärm
19-årig version av krönikören, i bakgrunden, i Wiener Stadthalle.
Det är när jag läser Markus Larssons sedvanligt spirituella och underhållande rapporter inför 2026 års Eurovision-final jag plötsligt inser att det spektakulära jippot den här gången hålls i gamla Wiener Stadthalle.
Snacka om holy ground.
Det var ju just där Tre Kronor i början av maj 1987, för ganska precis 39 år sedan, kreerade några av den svenska hockeyhistoriens mest ikoniska ögonblick och vann sitt första VM-guld under min livstid.
Själv var jag då en blott 19-årig valp och hade efter en högst oväntad travvinst – oväntad för att jag inte visste ett skvatt om hästar – åkt med en organiserad gruppresa i buss (!) från Borlänge till den österrikiska huvudstaden.
Riktigt hur det gick till minns jag inte, men den avslutande söndagen, när svenskarna först krossade Kanada och därefter blev ”mästare i kostym” för att Sovjet var vänliga nog att slå tjeckerna, hade jag gjort en Puddy i Seinfeld och målat ansiktet. Jo, jag var något så – numer – otänkbart som facepainter.
I det skicket ramlade jag sedan ut på isen under guldfirandet och hamnade på klassiskt linslus-vis i tv-sändningen medan Agne Jälevik intervjuade hjältar som Pekka Lindmark och Mikael Andersson.
Det ”framträdandet” väckte inte lika mycket uppmärksamhet som en viss kyss på Nalen tretton år senare, men nästan. I alla fall i Borlänge.
Om Felicia vinner med ”My system” ikväll betvivlar jag att Markus Larsson kommer vara med och fira på samma ystra sätt – allra minst med blågul ansiktsmålning. Det vore dock, kan jag tycka, lite fint om han höll traditionerna vid liv. Tobbe Ek kanske kan hjälpa till med den detaljen.
Vad för chanser Felicia har vet jag ingenting om, min koll på konkurrensen är lika med noll, men ett törs jag ändå lova:
Om hon står för en för en lika heroisk insats i den gamla plåtladan på Vogelweidplatz som Håkan Södergren, Jonas Bergqvist, Håkan Loob, Bengt-Åke Gustafsson, Tomas Sandström och de de andra hockeylejonen för snart fyra decennier sedan, då blir det nya svenska framgångar på samma adress.
• • •
För övrigt är jag lite avis på Larsson och de andra kollegorna som får resa till så fascinerande platser för att bevaka det omhuldade spektaklet.
På den tiden jag hade Markus roll – strax efter järnåldern, ungefär – drömde jag alltid om seger för centraleuropeiska länder, så tävlingen året därpå skulle arrangeras i städer som just Wien.
Men bortsett från två år när jag blev skickad till Jerusalem respektive Istanbul var det mest Norge, Danmark och Sverige som triumferade på den tiden
• • •
Om det är någon sekvens från 1987 Felicia ska studera för att få inspiration är det förstås det odödliga 2-2-målet mot Sovjet.
Sjunger hon som Tommy Albelin, Bengt-Åke, Sandström och Loob spelade i det ögonblicket kommer tiden stanna i Stadthalle igen.
• • •
Bästa svenska Eurovision-bidraget under min tid var utan tvekan Lena PH:s ”Det gör ont”.
Det är enda låten från de där åren jag fortfarande minns och faktiskt tycker om på riktigt.
ORSAKER TILL EXTAS
•Rolling Stones – In the stars (Singel)
– Sorry, men jag gillar verkligen det lätt artificiella de hittat in i.
•Dutton ranch (tv-serie)
– Nödvändig spin-off från ”Yellowstone”, för man vill ju fortsätta hänga med Beth Dutton och hennes Rip.
•Dan Penn – Smoke filled room (Album)
– 84 år gammal fortsätter denne Memphis-ikon både skriva och sjunga lika bra som någonsin.