Den nya boken ”Sista brevet till Hitler” beskriver Kristdemokraternas grundare Lewi Pethrus kopplingar till naziströrelserna.

Hynek Pallas imponeras av materialet Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström presenterar.

I boken ”Sista brevet till Hitler” berättar Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström om Kristdemokraternas grundare Lewi Pethrus och banden till naziströrelserna.

Foto: Polaris

Öppna bild i helskärm

Ebba Busch konfronterades med nazistkopplingarna härom året: ”Den som kommer med sådana anklagelser har ju en väldigt tung bevisbörda”.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Öppna bild i helskärm

Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. ”Den som kommer med sådana anklagelser har ju en väldigt tung bevisbörda”. Ebba Busch var måttligt imponerad när hon häromåret konfronterades med att Lewi Pethrus, Kristdemokraternas grundare och den svenska pingströrelsens ledargestalt, hade kopplingar till naziströrelser och predikade antisemitism. 

Uppgifterna kom från material som sociologen Markus Lundström och hans bror, religionsvetaren Tomas Poletti Lundström, hade hittat under arbetet med sitt forskningsprojekt ”Frikyrkan och Förintelsen”. 

Öppna bild i helskärm

När resultatet av projektet nu presenteras i boken ”Sista brevet till Hitler” får man säga att bevisbördan uppfylls – med råge. 

Boken inleds med en skildring av brödernas minnen av uppväxten i en pingströrelse de uppfattar som en god kraft i samhället. Man driver second hand-butiker, kör kläder till Rumäniens barnhem, är generös mot flyktingar. Antirasism är en självklar del av identiteten och man förfasas när nazister stöveltrampar och sverigedemokrater bränner moskéer i närliggande Trollhättan. 

Då vet bröderna inte att andra ur pingstfolket på 1980-talet instiftade en ”andlig krigsskola” som bad för att moskébygget inte skulle bli av. Eller att sådant har rottrådar i deras rörelse, bakåt till dess vördade huvudperson. Och är rena västanfläkten mot vad de senare kommer att upptäcka.

Det är för läsaren uppenbart att författarnas projekt är att förstå detta och ge svar på hur det var möjligt. Det gör man med sådan bravur att ”Sista brevet till Hitler” blir en bok om ett svenskt tillstånd. 

Magdalena Andersson (S) besöker pingstkyrkan i Jönköping efter sitt första maj-tal 2023.

Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Predikstol i en pingstkyrka.

Foto: Linus Meyer / DN TT

Öppna bild i helskärm

Pingströrelsen växte fram tidigt 1900-tal under ledning av Lewi Pethrus och blev stor under samma period som fascismen växte sig stark. I ”Sista brevet till Hitler” riktas blicken ända till 1906 och de första två kyrkorna i Los Angeles. 

En grundas av svarta på Azusa Street, ett ”marginaliserat bostadsområde”. Snart är den utmanad av en vit kyrka som vill ha en mer ”städad” rörelse. Man förklarar att extasens uttryck hos de svarta beror på deras inneboende natur. Man vänder sig till Bibeln för att utifrån berättelsen om Noas tre söner förklara rasernas ”gudagivna funktioner” i historien – och de måste hållas åtskilda. 

Även här vävdes idén om den kristna nationen samman med rasifieringens logik.

Tankar som sammanföll med den samtida rasismen och dess föreställning om att folkstammar kännetecknas av kollektivt nedärvda egenskaper. Snart var Pingst ler och långhalm med Ku Klux Klan. 

Tänkandet var inte främmande för Pethrus. Även här vävdes idén om den kristna nationen samman med rasifieringens logik, skillnaden mellan svenskarna och de andra. Och det var judendomen som blev kristendomens motpol. Den i Tyskland växande nazismen blev då både försvar och löfte: En sköld mot ”judarnas Kristushat” och ett uppfyllande av profetian att judarna av antisemiterna ska jagas till Israel – varpå den yttersta tiden och kampen mot antikrist kan påbörjas.

Kristallnatten 1938.

Foto: EPA / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Pethrus predikar och skriver konsekvent, även efter Novemberpogromerna, med språk rätt ur ”Mein Kampf” om att ”sopa bort ogräsmänniskorna”. Efter invasionen av Frankrike heter det att vissa är ”odugliga att leva”. 1951 förklarar pingstfadern, i rörelsens stiliga Filadelfiakyrka på Rörstrandsgatan i Stockholm, att gaskamrarna slukade miljoner eftersom judarna inte hade ”lyssnat till Guds röst”.  

Annons

Jag skrapar bara på ytan. ”Sista brevet till Hitler” är sprängfylld av pingstfolk i ledande ställning som uttrycker sig värre, är medlemmar i nationalsocialistiska organisationer och har Pethrus gunst. Bokens styrka, som beror på författarnas olika forskarbakgrund, är också att den på pedagogiska vis förklarar tänkandet i religionen och politiken samtidigt som den följer personer mellan rörelser och sammanhang och aldrig tappar tråden. 

Den väven når även Kristdemokratisk samling – som när partiet grundas 1964 har en styrelse där fyra av åtta personer kommer från nationalsocialismen. 

Det skulle räcka långt att ”Sista brevet till Hitler” är så här avslöjande och intressant. Men forskarbröderna kan också skriva snygg och tydlig prosa. Inte alls självklart för en yrkesgrupp som numera ofta kräver tolk för att göra sig förstådd. 

Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström skriver om pingstkyrkan och arvet i en ny bok.

Foto: Polaris

Öppna bild i helskärm

Filadelfiakyrka på Rörstrandsgatan i Stockholm.

Foto: Helena Landstedt/TT

Öppna bild i helskärm

Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström skriver sin egen bakgrund med syfte att dra in läsaren och förklara vad de växte upp i. Inledningens etablering av villaområdet, av klassresornas Sverige och pingstfolket mitt i det, är styv på ett sätt som skönlitterära författare kan snegla avundsjukt på. De återkommande nedslagen av att växa upp i rörelsen är också ett pärlband av bra scener: Lägerresan där de lyssnar på kristen svartmetall och får de surt förvärvade cd-skivorna konfiskerade – en ingång till pingstens syn på omoral och förkastlig kultur – hade passat i Nils Håkansons ”Tung metall”. 

För kontrasten mellan brödernas ljusa minnen och rörelsens mörker är en berättelse om Sverige. Förutom att pingst är stort, i Sverige och globalt, och Pethrus hör till de viktiga 1900-talssvenskarna, så vet den som ägnar sig åt vår rasistiska historia att detta är välbekant. Att berättelsen om det lilla landet med det stora antirasistiska hjärtat, som var neutralt under kriget och sen hjälpte tredje världen, har varit så dominerande och sopat undan så mycket. När Förintelsens detaljer avslöjades, och under seklet växte till den absoluta ondskan, såg man till att både konkreta och metaforiska välgångsbrev till Hitler försvann. 

”Sista brevet till Hitler” ger en förståelse för hur trådar ur den rasistiska tankeväven aldrig försvann.

Så trots att Lewi Pethrus obekymrat körde på med antisemitiska kampanjer fram till sin död 1974 – hans sista besatthet var ”lössen” i Bonnierpressen och deras ”smuts” – har detta ”kommit bort” i vårt kollektiva minne.  

Men ”Sista brevet till Hitler” ger en förståelse för hur trådar ur den rasistiska tankeväven aldrig försvann. Hur de i dag dyker upp starkare i ”invandringskritik” och hets mot Andra – inte minst på religiös grund – och är kusligt intakta i begrepp som ”folkutbyte”.

Bevisbördan då? När den nu är uppfylld lär vi få höra bortförklaringar om att ”det var en annan tid”. Men gott om pingstfolk var som ”Sista brevet till Hitler” visar kritiska redan då, de tystades bara. Jag föreslår att partier och religiösa rörelser i stället gör som det tyska pingstsamfundet Mülheimer Verband, som under Hitler välkomnade nazisternas renhetsideal. 1991 valde samfundet att hantera sitt mörka arv genom en deklaration som tydde på insikt.

Sådana gester – som visar att man ser, förstår och erkänner rasismens offer – har vi alltför länge ansett oss stå över i Sverige. 

Fler forskningsprojekt borde resultera i så här tillgänglig sakprosa. Men det lär dröja innan något av dem innebär en lika avgörande nyansering av svensk historia som ”Sista brevet till Hitler”.

SAKPROSA

MARKUS LUNDSTRÖM OCH TOMAS POLETTI LUNDSTRÖM
Sista brevet till Hitler. En berättelse om Sverige och pingstfolket

Polaris, 341 s.

Visa mer

Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida.