Publicerad 21 maj 2026 kl 05.00

Gerard Murnanes nya bok är ett äventyr, lika mycket till sitt språk som sin handling.

Ulf Olsson övertygas av den australiensiske författarens omsorg om vad litteratur är.

Gerald Murnane (född 1939) brukar omnämnas som favorit till Nobelpriset i litteratur.

Foto: Weyler / Weyler

Öppna bild i helskärm

Ulf Olsson är kritiker på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Efter att ha levt 60 år i en förort till Melbourne flyttar en man till en annan del av landet, västerut, till gränstrakten. Han bestämmer sig för att skriva en rapport om vad han ser där.

Så kunde man sammanfatta Gerald Murnanes ”Gränstrakter”. På ytan en sådan enkel berättelse – men inuti? Man börjar läsa bara för att strax hejda sig: vad är det som egentligen pågår i denna text? En beskrivning av författarens uppväxt i en religiös orden påbörjas bara för att överges till förmån för de färgade glasen i kyrkans fönster. Glas och färg blir sedan textens ledfyrar när författaren försöker förstå varför ”en så udda formulering” som ”Vakta mina ögon” tvingar fram en hel bok.

Foto: Weyler

Öppna bild i helskärm

Det är inte utan att också läsaren måste vakta sina ögon, läsningen måste bli försiktig, försiktigt prövande: vad är det jag läser? Vad är det jag ser? Varför måste jag akta mina ögon?

Det är som alltid ett äventyr att läsa Gerald Murnane. Inte för att texten skulle bestå av hisnande berättelser, inte av ”motiv eller idéer eller ämnen man kan tala om” utan för att den består av ”ord och meningar som väntar på att bli lästa”. För att nå detta språk ser Murnane till att omsorgsfullt förminska sin författare, för övrigt misstänkt lik honom själv, ”jag vill helst inte väcka någon uppmärksamhet när jag rör mig i samhället…”. Kvar blir orden, meningarna, och den blick de rapporterar om. Och det blir om inte svårt så fullkomligt ointressant att försöka härleda orden tillbaka till en upphovsman. I stället försöka förstå den värld orden ritar upp.

Gränsen, geografisk såväl som mental, blir då avgörande.

Murnane är en själens kartritare, kartan är en central figur i flera av hans verk. Man kan nog säga att ”Gränstrakter” handlar om det ”inres vidsträckta terräng”, om ”mentala landskap”. Gränsen, geografisk såväl som mental, blir då avgörande: det är bara från sidan, från gränstrakten, som världen – också den inre världens alla skrymslen – kan ses och synliggöras. Bara sidoblicken kan få tanken att färdas från nu till då och redogöra för rörelsen tillbaka.

Ett barndomsminne om vattenfärger: han rör inte färgerna men läser deras namn för att ”få varje färg att liksom sugas in i varje ord i namnet eller rentav in i varje stavelse i varje ord i varje namn” så att färgen skulle synas i den svartvita texten. Någonstans där finns nog en programförklaring också för ”Gränstrakter”.

Nej, detta, försäkrar författaren oss läsare, är inte ”skönlitteratur”, utan helt enkelt en ”beskrivning av verkliga händelser”. I sin sista – eller kanske hellre: senaste – bok, ”Last letter to a reader”, betonar Murnane att han inte hittar på, utan han förtröstar om att hans ämne kommer att leta upp honom. 

Så ge karln ett Nobelpris.

Kanske bara små, obetydliga händelser kommer till honom – men för en själens kartritare kan de vara avgörande. Det är då han kan rita upp en karta över ”gränslandet mellan läsarens och författarens inre domäner”: en ordtrakt där vad som helst kan hända.

Murnane övertygar, igen, om att litteratur består av stavelser, ord och meningar. I en värld där lögnen härjar fritt är denna omsorg om orden omistlig. Så ge karln ett Nobelpris: han är lika värd det som vilken annan kartograf som helst.

ROMAN

GERALD MURNANE

Gränstrakter

Översättning Viktoria Jäderling

Weyler, 139 s.

Visa mer

Ulf Olsson är kritiker på Expressens kultursida.