Publicerad 9 sep 2025 kl 06.00

I Karin Magnussons romandebut rör sig målaren Stefan genom vår tids klassamhälle.

Ulf Olsson uppskattar både det komiska och det dystra i ”Stockholmsvitt”.

Journalisten Karin Magnusson romandebuterar med ”Stockholmsvitt”.

Foto: Karl Nordlund / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. ”Det var en ny tid” – Karin Magnusson romandebuterar med ”Stockholmsvitt”, en sorglustig historia om målaren Stefan och hans väg utför. En ny tid, med nya regler, nya villkor – och hur navigerar man i den?

Ny tid kräver nya tag: Stefan och hans kompis Tommy startar egen målerifirma i den tid som Aftonbladets Karin Pettersson just kallat ”förbannelsen”. Samhället monteras ner bit för bit, vinningen är vad som gäller: nyliberalismen härjar i landet. 

Foto: Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

Men hur mycket målarna än sliter, vilka jobb de än tar, så lyckas de inte. Läser man inte det finstilta ser man inte de villkor man kommer att stånga sig blodig mot. Händelseförloppet berättas av Stefan, som alltmer får ägna sig åt en ”noggrann nedbrytning av varje enskilt dålig beslut som jag har tagit och vad det har lett till”.

Sorglustig: fångenskapen i de illusioner som ett Sverige ”fullt av kreativa bankmän” producerar är sorglig att läsa. Men Magnusson bjuder också på komiska scener när målarna möter den nya tidens solbrända eliter – plågsamt komiska scener som får läsaren att treva efter skämskudden.

På sin väg utför stannar Stefan till vid olika stationer i det nutida klassamhället. Småstadens solbrända elit byts ut mot Stockholm där människor talar ”en helt genomskinlig dialekt”, ett språk omärkt av sitt upphov, anonymiserat och tomt på erfarenhet. Där är kulturmänniskorna som behöver hjälp med sin k-märkta djurgårdsvilla, och som talar till Stefan som om han var olydig. 

Varje gång den skenbara jämlikheten mellan uppdragsgivare och hantverkare brister tar Stefan stryk, ett offer för den nyliberala förbannelsen. När kulturmänniskan välvilligt erbjuder Stefan adressen till en naprapat skulle denna i så fall få ägna sig åt en kropp märkt av arbete: ”Ryggen, knäna, höger armbåge, nacken. Min högra vrist.”

Jag tycker om Stefans och romanens dysterhet.

Man kan nog säga att ”Stockholmsvitt” har sina klichéer. Jag tycker om Stefans och romanens dysterhet, men är mindre förtjust i äktenskaps- och familjehistorierna. Men Magnusson genomför romanen så pass skickligt att man vill ingripa och hjälpa Stefan undkomma den förbannelse som inleder Stefans väg utför: ”Om en vecka kommer jag att vara död men först ska jag måla klart den här lägenheten”.

ROMAN

KARIN MAGNUSSON

Stockholmsvitt

Albert Bonniers, 214 s.

Visa mer

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.