Viktor Barth-Kron
Uppdaterad 22 maj 2026 kl 15.40Publicerad 22 maj 2026 kl 15.11
Högerpartister tycks se ”smidiga samarbeten” som valets viktigare fråga. Ingenting tyder på att väljarna håller med.
Senaste politikklippen i Expressen.
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
S-ledaren Magdalena Andersson.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärmViktor Barth-Kron
I takt med att opinionssiffrorna går från oroväckande till miserabla börjar en frustration gripa kring sig bland den styrande högerns politiker och sympatisörer.
Hur är det ens möjligt att oppositionen har så starkt stöd – de har ju inget regeringsalternativ!
Har folk inte fattat det än!?
Jo, det har de antagligen.
Veckans så kallade besked om hur Magdalena Andersson vill styra efter valet var knappast övertygande ens för de egna partikanslijournalisterna på AiP Media. Stök ligger i farans riktning.
Det finns också en historisk erfarenhet här. Få svenskar minns nog de senaste rödgröna regeringarna som något under av stabilitet och sämja.
Det är förstås möjligt att det faktiskt blir en vildsint och livsfarlig vänstersväng just den här gången
Så varför envisas drygt varannan svensk ändå med att stödja ett oppositionsparti?
Är de möjligen dumma i huvudet, som vissa högerröster tycks luta åt?
Kanske. Men troligare är att de värderar trevliga gruppfoton lite lägre än vad borgerliga strateger alltid tycks tro. Och innehållet lite högre.
Om du som väljare önskar socialdemokratisk politik är det trots allt mer logiskt att rösta på det socialdemokratiska partiet, än på något icke-socialdemokratiskt parti. Även om icke-S-partiet samarbetar fint med tre andra icke-S-partier.
Ungefär här finns sannolikt huvudförklaringen till Socialdemokraternas opinionssiffror.
Men, utbrister den frustrerade kören – det kanske inte ens blir socialdemokratisk politik!
Om vi bara påminner en gång till om att Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer på köpet så kommer folk tänka om!
Kanske, men förmodligen inte.
Det är sant att alla socialdemokratiska regeringar det här årtusendet har behövt stöd från V och MP. Men säga vad man vill om regeringarna Persson, Löfven och Andersson – några radikala kommunistiska experiment bjöd de knappast på.
(De bjöd inte på så mycket alls, om man tänker efter, men det är en annan historia.)
Det är förstås möjligt att det faktiskt blir en vildsint och livsfarlig vänstersväng just den här gången, men det går knappast att klandra den svenska mittenväljaren om den historiska erfarenheten här leder till en annan slutsats.
Så vad göra, om valrörelsens Plan A inte fungerar för Tidöpartierna?
En lagom radikal idé vore kanske att prata lite mindre om det där med samarbetsformerna, och lite mer om varför den icke-socialdemokratiska politiken faktiskt är bättre än den socialdemokratiska politiken.
Ebba Busch verkar ha landat ungefär där redan. Hur många tiotals procentenheters underläge behövs innan de andra vaknar?
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen och medverkar i podden Politikrummet. Det här är en text från hans nyhetsbrev – du kan prenumerera här!
Lyssna också på fredagens avsnitt av podden här:
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare
Mer från Viktor i veckan: