Publicerad 26 maj 2026 kl 05.00
För Horace Engdahl har livets stora omvälvningar skett genom musiken.
Gunilla Brodrej kämpar med hans docerande stil i ”Själen och musiken”.
Horace Engdahls verkar tillfreds med att vara en särling.
Foto: Emelie Asplund / www.emelieasplund.se
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Det är inte i det kroppsliga eller sociala som Horace Engdahl funnit sina existentiella revolutioner. Första fyllan? Första gången han insåg att han kunde fånga sina kamraters intresse med sitt tal? Nej nej. Inte heller var ”förlusten av svendomen” något att skriva hem om, den fann han ”egendomligt intetsägande”. För Engdahl gäller ”Geist” före ”Geistlig”. Åtminstone är det detta han tycks vilja trumma in i sin lilla essäbok ”Själen och musiken”.
Foto: Albert Bonniers förlag
Öppna bild i helskärm
Livets verkligt omtumlande händelser har däremot – surprise! – uppstått i samband med upplevelser av konstarterna. Som inför Heinrich Heines dikt ”Sfinxen” (”jag genomfors av en rysning”), eller ballerinorna i ”Svansjön” på Bolsjojteatern (”darrade i hela kroppen”). Men störst av allt är musiken. Den klassiska.
Det hände på allvar när han var femton och såg på tv där pianisten Hans Leygraf var i färd med att undervisa en elev i Chopins vals opus 64 nummer 2. (Jag fick också en sorts uppenbarelse inför en pianist ensam framför tv:n, visserligen via den melodramatiska musikalfilmen ”Song without end” om Franz Liszt, men det gills väl? Där tar dock likheterna slut.)
Efter några månaders envist tragglande på pianot med diverse övningsstycken skaffade Horace Engdahl noterna och satte i gång att lära sig valsen. Efter en vecka spelade han stycket flytande. Cissmoll har alltså sju korsförtecken och löpningarna i accelerando kräver sin virtuos. Men ja, tydligen en vecka.
Vid den tiden levde tonåringen på illusionen om att bli musiker men Engdahl konstaterar, inte utan viss bitterhet, att det var försent – ska man lyckas måste man enligt författaren börja som fem-sexåring.
Den första stora kärleken drabbade honom i småskolan.
Musiken har varit en ständig brottningsmatch för Horace Engdahl – hans relation till den verkar mer komplicerad än att som på baksidestexten kalla musiken en följeslagare.
Undertiteln är ”istället för självbiografi” och de självbiografiska guldkornen är verkligen få, vanligt levt liv för futtigt, men vi får veta att mamma sjöng Schubert när han låg i magen. Den första stora kärleken drabbade honom i småskolan, men är ändå preciöst uppmålad: ”tro inte jag försökte erövra henne”, skriver han med omisskännlig förkärlek för militärtermer. Jag försöker att inte tänka på den ökända aforismen i ”Den sista grisen”: ”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och en seger för mannen”, men misslyckas tränga bort det minnet.
Vi får några ögonblicksbilder från en barndom där han blir bortvald till förmån för sin lillebror, bortskickad för att den yngre sonen och modern ska få egen tid. I den kontexten är det rörande att Engdahl definierar själen som ”verklighetsflykt blandad med sorg”, ”obesvarad kärlek som den högsta känslan” och att han med Brahms vokalmusik hamnar vid ”tårarnas hav, med det ensamma barnet, själen”. Men mest är denna bok rätt svårgenomtränglig, med referenstät essäistik som pratar sönder den klassiska musiken.
I George Eliots ”Middlemarch” (1871–72) arbetar den boksprängde teologen Casaubon på ”Nyckeln till alla mytologier”, ett sisyfosarbete som ingen kommer orka läsa på grund av hans högtravande och ålderdomliga språk. När Engdahl som den sjuttielfte skriftställaren i raden pompöst lägger ut texten kring klassisk musik av Chopin, Wagner, Bach och Brahms, tänker jag på denne Casaubon som sprattlar i sitt tröstlösa projekt.
Nej, Horace Engdahls högstämda ”Själen och musiken” är inte för mig, jag har svårt att fördra hans docerande stil, men jag tror att författaren, som gärna odlar sitt särlingsskap är tillfreds med det. Den han vill imponera på är – Horace Engdahl.
Måhända är det just där, i denna exklusiva ensamhet, som Engdahl trots allt känner sig som mest musikalisk.
SAKPROSA
HORACE ENGDAHL
Själen och musiken
Albert Bonniers förlag, 130 s.
Visa mer
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.