Publicerad 26 maj 2026 kl 06.10
Magdalena Andersson säger att hon vill ha en stram migrationspolitik. Men Miljöpartiet vädrar morgonluft. Av goda skäl.
Socialdemokraterna verkar vilja ha konflikt om migrationen. Grattis MP, C och V.
Foto: Jessica Gow/TT / TT NYHETSBYRÅN / JESSICA GOW
Öppna bild i helskärm
Ankommande flyktingar på Hyllie station i Malmö, november 2015.
Foto: JOHAN NILSSON / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Miljöpartiet vill luckra upp migrationslagstiftningen
Foto: Christine Olsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärmÖppna bild i helskärm
Magdalena Andersson har denna mandatperiod gjort allt för att spela 1-1 med Tidöpartierna i grenen stram migrationspolitik. Ingen ska behöva välja SD framför S på grund av invandringen. Socialdemokraterna är en garant för att det inte blir någon stollepolitik även om man måste samarbeta med de rödgröna småpartierna, har varit signalen från Sveavägen 68.
Men nu hörs andra tongångar. På en presskonferens förra veckan fick Magdalena Andersson frågan om huruvida migrationen är en fråga där partiet vill ha breda samarbeten. Hon svarade:
– Det finns ju i praktiken en bred enighet om att vi ska ha en stram migrationspolitik… Det är ju ett parti, egentligen, som skiljer ut sig. Sverigedemokraterna skiljer ut sig med att man vill riva upp de permanenta uppehållstillstånden.
Det är ett nytt budskap: SD är återigen det avvikande partiet – medan Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet definieras som en del av ett förnuftigt svenskt konsensus.
Inget kunde vara mer fel.
Om det blir en rödgrön majoritet i riksdagen efter valet, och Socialdemokraterna måste förhandla om migrationspolitiken med MP, C och V, kommer följande krav att resas:
En ökning av antalet kvotflyktingar från 900 till 5 000, återinförande av ventilen ömmande skäl, en återgång till permanenta uppehållstillstånd, familjeåterförening utan försörjningskrav, återinfört spårbyte och sänkta lönekrav för arbetskraftsinvandrare.
Småpartierna kommer alltså driva på för en återgång till den unikt generösa migrationspolitik som ledde till flyktingkrisen 2015.
Fast det var egentligen aldrig någon generell flyktingkris. I 19 av 24 OECD-länder märkte man inte av något ökat tryck alls. Sverige skapade en inhemsk kris genom att bedriva en unikt lockande migrationspolitik.
Om man gör migrationen till en konfliktfråga ger man småpartierna både medvind och blodad tand.
Att politiken hastigt stramades åt – något som Magdalena Andersson gärna skryter om – bidrog till att antalet asylsökande minskade drastiskt från 163 000 år 2015 till 28 900 år 2016.
De ändrade tongångarna från S märks på andra sätt. I en debattartikel i Expressen skäller Magdalena Andersson (berättigat) på tonårsutvisningarna och ritar upp följande scenario: S vill ha en stram migrationspolitik – Tidö ägnar sig åt ”splittring och rasism”.
S söker alltså konflikt om migrationen. Varför? För att debatten har förändrats.
Delvis beror det på att regeringen har misskött såväl tonårsutvisningarna som slopandet av spårbytet. Med rimligare övergångsregler för människor som redan befinner sig i Sverige hade tonläget varit ett annat.
Men nu är de enskilda fallen är tillbaka i mediernas rapportering om migrationen. Dessutom har MP i dag toppsiffror – 7,9 procent – som inte setts sedan 2014. Socialdemokraterna, däremot, nådde sin höjdpunkt under mandatperioden i september 2023.
S vill inte förlora röster vänsterut. Men om man gör migrationen till en konfliktfråga ger man småpartierna både medvind och blodad tand.
– Socialdemokraterna kommer behöva göra en ny definition av vad de menar med ”stram migrationspolitik”, spår en jublande glad Annika Hirvonen, MP, i SvD.
S-ledningen vill nog ha en stram migrationspolitik innerst inne. Men ännu hellre vill man vinna regeringsmakten. Hirvonen har goda skäl att vara optimistisk; S kommer vara redo att kompromissa.
LÄS MER: Magdalena Andersson ska styra ett barnkalasLÄS MER: Dyr el – då rasar MP mot sin egen politik