Publicerad 28 maj 2026 kl 23.13

Är ett nöjesfält rätt scen för Primal Scream? Kanske inte. På Grönan låter det lite för ofta som att tiden sprungit ikapp de skotska åldermännen.

Primal Scream spelade på Gröna Lund under torsdagen.

Foto: PHILIP KANGAS / PHILIP KANGAS

Öppna bild i helskärmPrimal Scream

Gröna Lund

Bäst: Känslan av gemenskap i ”Come together”.

Sämst: För mycket är för avslaget.

Stämning: Gemytlig, ändå.

Spaning: Undrar om vi får höra Yttling Jazz-samarbetet ”Strange” under någon av de andra gigen i Sverige?

Visa mer

Rocken återuppfinner som bekant sig själv, om och om igen.

Svenska akterna Sylvie’s Head och Douglas Diamond har senaste veckorna gett ut debutplattor som visar påverkan från en av Skottlands mest seglivade orkestrar. Rock i ständiga solglasögon, med lika delar mörker och dansrytmer under ytan. När Primal Scream i sin tur kom fram var influenserna punk och Velvet. 

Dryga fyrtio år efter starten i Glasgow skrider sångaren Bobby Gillespie in på Gröna Lunds scen med kvällssolen i solglasögonen. Det är inte lapp på luckan på nöjesfältet men ändå respektabelt med folk framför stora scen. De flesta på plats var (som jag) med redan under de gyllene åren på nittiotalet när bandet inte satte många fötter fel. 

När de för ett år sedan senast spelade i stan på Fållan kom svänget aldrig igång på allvar, trots bra förutsättningar med en fullpackad rockklubb.

Under öppen himmel bland åkattraktioner går det inte mycket bättre. Inledande ”Movin’ on up” är pålitlig boogie men verkar inlindad i bomull. ”Party!” ylar Bobby i ”Don’t fight it feel it” men jag vet inte, jag. Rock’n’rollen är gubbig och seg, en skugga av vad den en gång var. Och inte hjälper det att körsångerskorna är förinspelade. 

Spelningar i Karlstad, Skellefteå och Malmö väntar närmsta dagarna för Primal Scream.

Foto: PHILIP KANGAS / PHILIP KANGAS

Öppna bild i helskärm

Gröna Lund är nu inte arenan för att lufta udda b-sidor eller alltför mycket nytt. Ett bidrag från senaste plattan ”Come Ahead” städas undan tidigt i setet, resten är pålitliga nummer för att höja pulsen i försommarkvällen. I nästan varje låt försöker Gillespie få igång handklapp, med ojämnt resultat. Inför ”Loaded” berättar han nostalgiskt om en åktur på ett nöjesfält en gång på ectasy.  Gillespie har heller aldrig backat för det politiska. I vintras polisanmäldes bandet när de visade hakkors kombinerat med davidsstjärnor på storbildsskärmen. På Grönan nöjer sig Bobby med att citera sin far: ”Robert, du kan inte debattera med en fascist”. 

Det blir fint också. 

I ”Burning wheel” (som Gillespie säger att bandet inte spelat på tio år) hittar de däruppe  tillsammans fram till något. Soulballaden ”I’m losing more than I’ll ever have” rullas ut som om sextetten plötsligt förvandlats till Faces. Och allsången i ”Come together” under en blå kvällshimmel förlåter det mesta. 

Spelningar i Karlstad, Skellefteå och Malmö väntar närmsta dagarna. Senare i höst tar de sig an hela ”XTRMNTR” på turné hemma i Storbritannien. En platta som fyllde tjugofem häromåret.

Primal Scream förtjänar förstås respekt som en viktig byggsten inom brittisk rockmusik de senaste decennierna och för att de fortsätter inspirera nya förmågor. 

Men skottarna har till slut gått från framåtrörelse till förvaltare. 

Primal Scream låtlista:

Movin’ on Up

Don’t Fight It, Feel It 

Jailbird

Love Insurrection

Burning Wheel

Nitty Gritty

Higher Than the Sun

I’m Losing More Than I’ll Ever Have

Kill All Hippies

Shoot Speed/Kill Light

Swastika Eyes

Loaded

Come Together 

Medication

Country Girl

Rocks

Visa mer