Uppdaterad 29 maj 2026 kl 23.35Publicerad 29 maj 2026 kl 23.24
Oväntade nyheter från arenan:
Linkin Park är numer riktigt bra.
Tack vare ett nytt fynd vid mikrofonen.
Senaste nöjesklippen från Expressen.
Emily Armstrong är ett fynd vid mikrofonen, skriver Anders Dahlbom.
Foto: KEITH RÖNNBERG / SPA
Öppna bild i helskärm
Publiken på 3 arena under Linkin Parks spelning på fredagskvällen.
Foto: KEITH RÖNNBERG / SPA
Öppna bild i helskärmLinkin Park – 3 arena
Betyg:
Bäst: Emily Armstrong, alla dar i veckan.
Sämst: Några nya låtar. Och alla renodlade hiphop-försök.
Stämning: Hög och inbjudande.
Spaning: Kul med en riktigt blandad publik.
Visa mer
Linkin Park är ett underskattat band. Jo, faktiskt.
Inte nog med att debuten ”Hybrid theory” från 2000 är ett av musikhistoriens kommersiellt mest framgångsrika debutalbum. Även uppföljaren ”Meteora” är en av de mest sålda plattorna under tvåtusentalet. ”From Zero World Tour” (döp efter comeback-plattan från 2024) har rullat i ett och ett halvt år. Under turnén har Linkin Park spelat världen över på gigantiska och mestadels slutsålda arenor. Förra sommaren toppade bandet branschtidningen Pollstars lista över mest framgångsrika liveband sett till antalet sålda biljetter.
Samtidigt är det svårt att se Linkin Park som en betydande kraft att på allvar jämföra med rockens största. Få utanför fanskaran skulle nämna sextetten från Kalifornien i samma mening som, säg, Metallica eller Guns N’ Roses.
Det här är nu inget alla tiotusentals fans i 3 arena bryr sig ett dugg om.
Linkin Parks sweet spot är skarven mellan metal och hiphop. Så fort gruppen renodlar någon av genrerna kommer huvudvärken. Att inkludera ett ”solo” av dj-mannen i gruppen är naturligtvis förkastligt. Sångaren och ibland rapparen Mike Shinoda är inte direkt på samma nivå som hiphop-duon Clipse. När Pusha T och Malice gör en hård och inspirerad insats som förband, är känslan att det nog inte blir mycket bättre under kvällen.
Jag har haft fel förr.
En stund sitter hon plötsligt bakom trumsetet och hamrar
Giget i Stockholm inleder Europa-vändan som ska ta turnén i hamn nästa månad.
Jag minns senaste besöket på svensk mark 2017 som en seg stund med fart på slutet. Bara veckor efter det gick sångaren Chester Bennington bort, vilket gjorde att Linkin Park imploderade. För tre år sedan plockade bandet upp skärvorna och började skriva med en ny trummis och vokalist. Framför allt med en ny vokalist.
För Emily Armstrong är en riktig injektion. Trots en potentiellt otacksam uppgift går den nya rösten i bandet in och sjunger, skriker och halvgrowlar som hon inte gjort annat. En stund sitter hon plötsligt bakom trumsetet och hamrar.
Linkin Park i 3 arena.
Foto: KEITH RÖNNBERG / SPA
Öppna bild i helskärm
Redan i inledande ”The Emptiness machine” blir nivåskillnaden mellan sångarna uppenbar. Vrålet från 3 arena till Armstrong säger allt. Så fort hon tar över under kvällen höjs pulsen. Och smart nog låter hon arenan göra jobbet när det behövs.
Det behövs inte bilder på storbildsskärmen eller mellansnack om mannen som inte längre är med oss: i ”In the end” och ”Burn it down” är det som att publiken sjunger till Chester.
Fotbollströjefredag passar bra då låtar som ”What I’ve done” och ”In the end” och ”Bleed it out” har refränger som naturligt skulle kunna rulla över långsidor världen över.
Ljudet då, som alltid är undermåligt på arenor? Nej, krispigt i kväll.
Annons
Den största egna konserten i Sverige hittills för Linkin Park rullar till slut ut till en lätt svajig men underhållande kväll med ett band som både går vidare och ser tillbaka.
Jag kryper till korset: från nu får vi nog ta Linkin Park på allvar.
Linkin Park – låt för låt
The Emptiness machine
Lying from you
Crawling
Up from the bottom
Somewhere I belong
The catalyst
Burn it down
Over each other
Annons
Where’d you go/Waiting for the end
Lies greed misery
Two faced
When they come for me/Step up/Remember the name
IGYEIH
One Step Closer
Lost
Breaking a habit
Let you fade
Annons
What I’ve done
Overflow
Lost in the echo
Numb
Heavy is the crown
Bleed it out
Papercut
In the end
Faint