Victor Malm

Uppdaterad 30 maj 2026 kl 07.37Publicerad 30 maj 2026 kl 06.14

En svensk språkmodell löser inte det största AI-problemet.

Victor Malm pekar ut ett stort hål i debatten.

Stupstock, en bra idé?

Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX / TT

Öppna bild i helskärmVictor Malm

KULTURKRÖNIKA. Två saker kan vara sanna samtidigt: ja, Sverige bör utveckla en egen språkmodell och ja, risken är överhängande att artificiella intelligenser gör samhället dummare.

Thomas Mattssons har det tyngst vägande argumentet i debatten om den svenska språkmodellen SE.LLMA: vi får inte göra om fadäserna från digitaliseringens förra fas och göra oss strukturellt beroende av några få amerikanska techbolag (Expressen, 26/5). 

I dag håller Sveriges författarförbund stämma, och på agendan står frågan om kåren vill upplåta sina verk som träningsdata för att landet ska uppnå digital autonomi. Man kan vara genuint oroad över utvecklingen och samtidigt hoppas på ett jakande svar. 

Språkmodellerna går inte längre att välja bort och deras inflytande över samhället behöver hanteras. Demokratisk insyn är bättre än att exportera ännu mer makt till Silicon Valley.

Vill läsarna ha syntetiska artiklar behöver de inte vända sig till medierna utan kan själva logga in på sin chatbot och be den generera nåt.

Men risken att AI gör oss dummare är överhängande oavsett vem som äger språkmodellen, och frånvaron av en debatt om hur medierna – och andra kunskapsinstitutioner – ska hantera den nya teknologin är både förvirrande och farlig. 

Jag skulle dra det så långt som att den frånvarande debatten är ett lika stort hot mot mediernas långsiktiga förtroende hos allmänheten som populistiska kampanjer och institutionell fragmentering. Motståndet mot AI är inte överväldigande stort – även om det ska tas på allvar – men motståndet mot att bli duperad av teknologin är enormt. Vreden vaknar och växer varje gång nya AI-fabrikationer avslöjas, och just nu sker det några gånger veckan.

Senast var det ett litterärt pris som delades ut till en, vad det verkar, AI-genererad novell, och dagen därpå befanns en bok om sanningens framtid i AI-eran innehålla AI-fabricerade citat. Väldigt roligt. Väldigt deprimerande. Varför inte ställa sig på ett torg och kissa ner byxorna direkt?

Låt mig göra tre påståenden.

1. Att låta en språkmodell som Chat GPT eller Claude skriva en debattartikel är samma sak som plagiat. Sveket har samma moral: man publicerar en text under eget namn utan att vara textens upphovsperson. Det brukar kallas att ljuga. 

2. Vill läsarna ha syntetiska artiklar behöver de inte vända sig till medierna utan kan själva logga in på sin chatbot och be den generera nåt.

3. Den som letar hittar nån gång i veckan syntetiskt skrivna eller syntetiskt bearbetade artiklar och de som har skrivit dem vet att det är fel, annars hade de ju berättat öppet om sitt fusk. Många tidningar har sannolikt redan publicerat tickande AI-skandalsbomber.

Schibsteds läckor till Open AI är långtifrån det värsta som kommer upptäckas den kommande tiden.

Annons

Jag gissar att ännu färre är positivt inställda till journalistik som drömt fram källor och citat genom språkmodellshallucinationer.

Språkmodellerna kommer naturligtvis ha en plats i journalistiken, och att hitta den kräver experiment och tolerans för misstag. Så är det med ny teknologi. Men vissa misstag är dumma och möjliga att undvika. Nog ska man ta siffrorna från Bokbarometern 2026 som en generaliserbar regel om tillit och förtroende: Bara 3 procent av svenskarna är positivt inställda till AI-genererad litteratur.

Jag gissar att ännu färre är positivt inställda till journalistik som drömt fram källor och citat genom språkmodellshallucinationer. Och den finns redan, det sätter jag en månadslön på. I vetenskapen är AI-fabricerade fotnoter och referenser, som Andreas Tranvik påpekade häromveckan (Expressen, 9/5), redan vanliga och det vore naivt att tro att svensk journalistik skulle utmärka sig positivt av moraliska skäl. Genvägar är mer beroendeframkallande än tobak. Den här kan dock leda till att kunskapsproducerande institutioner slutar producera kunskap. Det är ett problem med katastrofskala, en sorts epistemologiskt Tjernobyl.

Så långt lär det dock inte gå.

Open AI:s vd Sam Altman är inte längre lika övertygad om språkmodellernas revolutionära kraft.

Foto: MARK SCHIEFELBEIN / AP TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

AI-evangelisternas rosiga kinder börjar blekna, de många skandalerna gör att kunskapen växer och att många religiösa vanföreställningar avfärdas: hallucinationsproblemet kan mycket väl vara strukturellt och i veckan fimpade självaste Sam Altman – Open AI:s vd – techgrabbarnas favoritidé om en nära förestående jobbapokalyps.

Det gör inte teknologin betydelselös. Men att den kommer att skänka världen en helautomatisk lyxframtid med perfekt kunskap och faraoniskt överflöd verkar, tja, osannolikt. Medierna måste, helst i går, föra ett öppet samtal om problemen med AI-genererad journalistik och opinion. 

Vad tolererar vi? Häromveckan meddelade New York Times sina frilansar att de kommer avsluta samarbetet med dem som lämnar ifrån sig AI-genererat innehåll. 

Jag tar det gärna ett steg längre: Vi måste aktivt avslöja AI-fuskarna.

Det är en sak att bygga en språkmodell under offentlig insyn och en helt annan att låta språkmodeller löpa amok i offentligheten. 

Jag föreslår stupstock.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.

LÄS FLER ARTIKLAR OM AI PÅ EXPRESSENS KULTURSIDAVisa mer