Moderskapet påminner oss om att ingen människa överlever ensam.

Alexandra Pascalidou tackar dem som håller ihop familjer, orter och hela samhällen.

Palestinska och israeliska mödrar demonstrerar för fred i Rom.

Foto: Stefano Carofei/Sintesi/SIPA/Shutterstoc / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Palestinska och israeliska mödrar marscherade barfota för fred i Rom i mars.

Foto: Stefano Carofei/Sintesi/SIPA/Shutterstoc / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Alexandra Pascalidou är författare och debattör.

Foto: Thron Ullberg / Alexandra Pascalidou.com

Öppna bild i helskärm

Det sägs att världen vilar på Atlas axlar. Men jag tror att världen vilar på mammor.

På Rinkeby bokfestival dignade borden av smaker från världens alla sargade hörn. Dofter av flykt och hemlängtan. Hummus, samosas, bulgur och baba ganoush. Jag fick veta att just aubergineröran baba ganoush betyder typ ”bortskämd pappa”. Till och med maträtterna verkar förstå vem som historiskt blivit serverad medan mammorna stått i köket och hållit civilisationen vid liv.

Jag frågade en av mammorna hur hon blivit en så fantastisk kock.

Hon skrattade: ”Jag måste trolla för att mätta mina barn”.

En annan kvinna skrattade inte alls när hon sa: ”Jag är världens bästa kock men världen har ännu inte förstått det. Jag har bott i Afghanistan, Iran, Turkiet och Sverige. Jag har lagat mat i alla länder jag flytt till. Nu arbetar jag i en svensk skolmatsal och matar världens barn tills någon upptäcker mig.”

Mödrar matar barn i hem och skola.

Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Hon sa det som en drottning som tillfälligt förvisats från sitt rike. Med den där särskilda värdigheten människor får när de överlevt för mycket för att längre be om ursäkt för sin existens.

Och medan jag åt tänkte jag på hur lite makthavare talar om dem som håller det här landet vid liv. Om deras händer. Deras ryggar. Deras nattpass. Deras sömnlöshet. Deras små mirakel. Kvinnor som trollar fram middag ur tomma kylskåp, vinterstövlar ur spruckna lönekonton och skapar framtidstro i en tid som ofta känns framtidslös.

I en hårdare värld blir mödrarna civilisationens sista skyddsvall.

För och emot abort.

Foto: NEIL NAKAHODO/TCA/STELLA PICTURE

Öppna bild i helskärm

I USA diskuterar kostymerna kvinnors livmödrar som om de vore statlig egendom. I Europa växer bakåtsträvande partier som talar varmt om ”traditionella familjevärderingar” medan ensamstående mammor arbetar sig sjuka för att betala hyran. På nätet saluförs en aggressiv manlighet till vilsna pojkar som lovas makt och tränas i förakt. Algoritmerna viskar att kvinnor är problemet. Att empati är svaghet. Att solidaritet är naivitet. Att omsorg är förnedring.

Och samtidigt fortsätter mammorna packa gympapåsar, ringa skolor, stå i vårdköer, skicka en slant till släktingar i krigszoner och försöka uppfostra mänskliga människor i en omänsklig tid.

Kanske är det därför mödrar provocerar. För moderskapet påminner oss om något samtiden försöker glömma: att ingen människa överlever ensam. Att någon alltid måste ta hand om någon annan. Och att denna någon nästan alltid råkar vara en kvinna.

Idag firar vi mors dag medan mödrar gräver efter sina barn i Gazas ruiner. Ukrainska kvinnor föder barn i skyddsrum. I Sudan, Libanon, Iran, Afghanistan kämpar mammor för sina liv medan mammor här hemma ligger sömnlösa ännu en natt och väntar på att tonårssonen ska svara i telefon.

I Frederic Leightons målning (1891) hjälper Hermès Persefone att återförenas med sin mor Demeter.

Foto: Leeds Art Gallery / Wikimedia commons

Öppna bild i helskärm

I den grekiska myten vandrar gudinnan Demeter genom världen och letar efter sin försvunna dotter Persefone. Sorgen är så stor att allt som växer vissnar och jorden slutar bära frukt. Floder torkar ut. Marken fryser. Det är moderns sorg som skapar vintern.

Annons

Jag tänker på min egen mamma. Hon tvingades lämna sin mamma i den grekiska bergsbyn för att komma till Sverige och ta hand om andras mammor. Hemsamarit hette det då. Hon tvättade gamla kroppar, bytte blöjor, torkade golv och tröstade på ett språk hon knappt behärskade.

På söndagarna fyllde hon näven med mynt och så gick vi till telefonkiosken på Rinkebysvängen. Jag minns hur mamma skrek i telefonluren för att höras hela vägen till den grekiska byns enda telefon.

”Hallå mamma! Hör du mig?”

Utanför glasburen stod smågrabbar och skrattade. Jag skämdes lite då. Barn vill så gärna att deras mammor ska smälta in. Tala perfekt svenska. Inte lukta stekt lök, klorin och fattigdom.

Men mest minns jag att jag undrade varför mamma ljög.

”Allt är bra här”, sa hon.

Fast inget var bra.

En mamma med barn på promenad i sin nya hemmiljö Rinkeby 1970, ännu är under uppbyggnad.

Foto: Gudmund Mårtensson/DN/TT

Öppna bild i helskärm

När jag själv blev mamma insåg jag att hon ville skydda sin mamma från sanningen. Kanske är det också moderskapets kärna: att försöka göra världen lite mindre skrämmande för sina barn och sina föräldrar samtidigt.

Mammorna jag växte upp med lämnade sina mödrar för att själva bli mödrar i ett främmande land. De bar hemlandet i sina språk, sina sånger och sina svenska ord som de bröt och böjde. De arbetade i det tysta i ett samhälle som behövde deras händer men sällan deras röster.

Ändå förblir de nästan osynliga tills något går sönder. Då pekar man på dem igen.

Dessa kroppar bär Sverige mer än många makthavare och debattörer någonsin gjort. Ändå förblir de nästan osynliga tills något går sönder. Då pekar man på dem igen. Som om mammor ensamma skapat segregationen. Som om kvinnor som knappt hinner sova ut förväntas kompensera för systemets kollaps.

Ändå talar vi om den växande ekonomiska, etniska och sociala segregationen som om den vore ett naturfenomen. Som ösregn. Som om vissa områden bara råkade bli fattiga av sig själva medan resurserna, skolorna, vårdcentralerna och till sist också framtidstron flyttade därifrån.

Mammor i Tensta 2023.

Foto: Mattias de Frumerie / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

I dag hör jag politiker säga att ”man inte kan skylla allt på samhället”.

Nej.

Men man kan heller inte skylla allt på mammor. Särskilt inte de ensamma, de utsatta, de som står längst ner i samhällets hierarkier och ändå förväntas bära upp allt och alla omkring sig.

Jag har mött de där mammorna hela mitt liv. De som orosanmält och polisanmält sina egna söner för att hålla dem vid liv. Mammor som gömt jackor och nycklar för att barnen inte ska gå ut den där sista kvällen. Mammor som tackar Gudarna när sonen sitter häktad eftersom han åtminstone fortfarande andas.

Det är ett heltidsarbete att skydda barn från klassamhällets brutalitet.

Och ändå fortsätter de.

Marginalernas mammor kommer kanske aldrig få några statyer. Ändå är det de som håller ihop familjer, orter och hela samhällen medan andra debatterar deras misslyckanden.

Så denna mors dag nöjer jag mig inte med att säga Grattis alla mammor!

I stället vill jag säga: Grattis till världen för att vi har dem.

Alexandra Pascalidou är författare och debattör.