Noa Bachner
Publicerad 9 sep 2025 kl 11.19Uppdaterad kl 13.45
Sverige har så pass bra spelare att det räcker med hyfsat vanlig fotboll för att gå till VM.
Men Jon Dahl Tomasson behandlar laget som en försökskanin.
Han verkar inte ha några planer på att ändra sig heller.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jon Dahl Tomasson.
Foto: JOHANNA SÄLL / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Anthony Elanga och Viktor Gyökeres.
Foto: JOHANNA SÄLL / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärmNoa Bachner
Efter måndagens trauma i Pristina finns det egentligen bara en sak att hålla hårt i: Vägen till VM är inte stängd.
Det beror givetvis inte på Jon Dahl Tomassons landslag, som känns närmare spel i superettan just nu, utan att turneringen spelas mellan 48 länder, vilket i sin tur har förvandlat kvalspelet till en sorts breddverksamhet.
Selektering har blivit så stigmatiserat att till och med Fifa tar avstånd från det. Nästan alla ska få vara med.
Nästan.
Ett landslag som det svenska, med världsklass i vissa lagdelar och tillräckligt hög kvalitet för att hålla ställningarna i andra, kan (kunde) gå dit genom att vinna kvalgruppen, komma tvåa i den eller vänta på uppsamlingsheatet från Nations League. Det behöver knappt lyfta ett finger, och med det menar jag att det enda som egentligen krävs är att inte tappa förståndet.
Spela hyfsat vanlig fotboll, och det här kommer lösa sig.
Vad som är tydligt efter fiaskot i Kosovo är att det uppdraget visat sig övermäktigt. Jon Dahl Tomassons ”journey” var ingen resa till en medryckande, blågul, målsprutande pressmaskin, utan en fotboll helt utan säkerhetsnät. Underhållningen han pratade varmt om finns där. För den som håller på motståndarna.
Sverige spelar som ett övertänt ungdomsförbund, och har faktiskt gjort det ett tag utan att straffas för det. Det är allt eller inget – med en allt starkare dragning åt inget.
Samma skräckliknande tendenser
Visst.
Man kan ha diskussioner om spelare som inte är i form. Eller samtal om hur lämpligt det egentligen är att ställa sin trebackslinje 20 meter in på offensiv planhalva när explosivitet inte utmärker en enda av dem. Eller Robin Olsens plats mellan stolparna, som visst kan ifrågasättas, trots det massiva eldunderstöd han får av gamla kolleger i tv.
Men det blir inte rättvist. För naturligtvis är det som håller på att sabotera möjligheterna till VM nästa sommar en förbundskaptensfråga.
Tomasson har sökt det han blev tillsagd när han anställdes: en framåtlutad, initiativrik spelmodell.
Men han levererar en komplex, överambitiös, asymmetrisk idé, som går rakt emot den enkelhet som framgångsrika landslag ofta prioriterar. Den fungerar inte. Och han verkar inte planera att göra något åt det.
Samma skräcklika tendenser som uppenbarade sig när Portugal sprang in fem mål i den danske 49-åringens debutlandskamp i februari förra året har nu scoutats fram av länder som Kosovo.
Vi är framme vid vägs ände för det här experimentet. Utvärderingen behöver genomföras. Den kan bara mynna ut i ett krav på förändring.
Annons
En vanlig fotboll är möjlig
Vad ska hända i stället?
Om inte Tomasson tänker ändra på sig behöver någon ändra namnet på Sveriges förbundskapten.
Runt hörnet hägrar dessutom en välbekant risk. Om det tog sju svåra Erik Hamrén-år för den svenska fotbollspubliken att börja längta efter ett folkhemsosande 4-4-2-landslag igen har det tagit 18 månader den här gången.
Ryckigt? Ja. Men mänskligt. Det är klart att man sträcker sig efter trygghet när Hugo Larsson fladdrar med armarna i panik bakom fria Kosovo-anfallare.
Tyvärr är det en fälla att vända tillbaka. I många avseenden har Sverige gjort sig oförtjänt av etiketten som landet lagom. Ett av våra mest utmärkande drag har snarare blivit att låta pendeln slå från en extrem till en annan, oavsett vilket ämne det gäller. Och gärna fort.
Så även herrlandslaget. När en avvaktande spelstil buades ut kastade vi oss över till en hyperaktiv.
Men vi behöver inte vända hela vägen tillbaka igen. Alternativet till det vi ser nu är inte en nostalgisk U-sväng, en fruktlös längtan efter ett spel vars förhållandevis låga takhöjd vi har lärt oss allt om.
Alternativet är att titta däremellan. Svensk fotboll har förändrats, det gäller spelare, tränare och det taktiska innehåll som håller den samman. En ny identitet går att vaska fram, och bara i Sverige finns gott om tränare som kan tillvarata den nya generationens egenskaper om Tomasson inte är kapabel till det.
En hyfsat vanlig fotboll är möjlig. Och med den, även VM.
LÄS MER: Premium Getingbetyg: Så bra var Sverige mot KosovoLÄS MER: Kim Källströms svar om förtroendet för Jon Dahl TomassonLÄS MER: Alexander Isak ”mardrömscomeback” – varnad i storbråk