Det är en havererad Heintz Konradson som ska ta emot Stora priset av Svenska akademin för en diktsamling som gått rakt in i folksjälen. Han har dessvärre plötsligt gett den nya beredskapsdikten ett ansikte. Hur gick det till?
Redan i andra kapitlet kommer ett jag in, också det en äldre man i uselt skick som hyr in sig hos en änka på Döbelnsgatan och som ska skriva Konradsons levnadsteckning. Och Östergren vore väl inte Östergren om inte härvor av intriger och konspirationer trasslar ihop sig, det är Natotider, privatspanare, SÄPO, ukrainska soldater och gamla exfruar från fredsrörelsen som blir förföljda. Det är ändå lätt att glömma att det utspelar sig i samtiden, det doftar både åsiktsregistrering på sjuttiotalet och fyrtiotalsinteriörer över detta innerstads-Stockholm med avstickare till ett glåmigt Kärrtorp i söderort.
Klas Östergren har med lust och espri skapat denna Klenod och hans bibliografi, denna plufsiga poet med planetariskt ego, hans idealistiska uppgång och nationalistiska fall. Han blinkar också gärna till sitt eget litterära universum, där gentlemannen Henry Morgan alltid har bott några gator bort.
Men det är som Klas Östergren går vilse bland alla sina bländande stickspår, i den som vanligt raljanta folkhemskritiken med nålstick in i nuet, i krigsivrarnas skrämselpropaganda. Måhända är det jag som inte hänger med, men jag önskar mindre handling och färre människor att hålla reda på. Att inte allt är så välformulerat, några stakningar här och där, att det bränner till.
Det går ändå som det brukar i Östergrens romaner slår det mig. Kartläggandet mynnar ut i intet, andra saker kommer emellan, slumpen, döden.